– Upp 18:1-2,21-23; 19:1-3,9a  Ps 100 Luk 21:20-28 –

I Johannes Up­penbarelse syftar Babylon på Rom, som staden var när bi­belns sista bok skrevs, kejsarstaden, plat­sen för moraliskt förfall och ofta blodig för­föl­jelse av de kristna. ”Babylon” blir en sym­­­bol för ond­skans mys­terium, ”ett tillhåll för demoner, ett näste för alla ore­na an­dar”.

Det är vad den helige Andreas upplevde i sitt vietnamesiska fängelse. Han blev martyr 1883. Inte bara tortyr och våld, utan också hat, hämnd, oanstän­digheter, för­ban­nelser.

Den helige Andreas visste att domen över ondskans välde är fälld. Det skall, enligt Johannes, ”slungas i djupet och aldrig fin­nas mer”. Ondskan förintar och upphäver till slut sig själv.

Han skriver: ”Mitt under dessa li­dan­den, som brukar förfära andra, fylls jag genom Guds nåd av jublande gläd­je, ty jag är inte ensam utan tillsammans med Kris­tus”.    

Också för Johannes skymtar något nytt fram, det him­melska Jerusalem, där det hörs en lovsång över Guds rätt­färdiga do­mar: ”Frälsningen och här­lighe­ten och makten finns hos vår Gud”.

I evangeliet står Jesus inför det historiska Jerusalem och förebådar dess fall.

Han talar om ”hedningarnas tid”, som är vår tid. Den tiden skall drabbas av ”ångest och rådlöshet”, ”himlens makter skall skakas”. Men också den tiden skall en gång vara ”förbi”.

Den bereder för något stör­re. Nå­got som väger tyngre än det som bara är his­toria, viktigare än både pan­demier, klimathot och krig.

Andreas skriver: ”Vår Herre utstod själv korsets hela tyngd, och på mig lägger han bara den minsta och sista biten. När ni hör allt detta, frambär då med gläd­je tacksägelse till Gud, alla goda gåvors givare. Mitt i denna storm kastar jag mitt ankare upp till Guds tron, ankaret, det levande hopp som bor i mitt hjärta”.

Guds plan skall fullbordas. ”Människosonen skall komma med makt och stor härlighet”.

Inför detta säger Jesus till sina lärjungar: ”Räta på er och lyft era hu­vuden, ty er befrielse närmar sig”. Vi hör samma uppmaning i varje eukaristi: ”Upplyft era hjärtan”. Den följs av en inbjudan med orden hämtade från Uppenbarel­sebo­ken: ”Saliga de som blivit kallade till Lammets måltid”.

Det historiska minns vi och lär av. Det utlovade hoppas vi på. Den sa­k­ramen­tala närvaron tror vi på och deltar i, stödda av martyrernas föredöme och förböner, för att hålla oss vakande och frimodiga i hop­­pet.