Kortpredikan 28/11 S. Columbanus, abbot

– Upp 15:1-4 Ps 98:1-3b,7-9 Luk 21:12-19 –

Abboten Columbanus, död år 626, härstammade från Irland, men grundade kloster på kontinenten som lämnade bestående av­tryck. Några menar att de iriska munkarna räddade kristen­domen i Europa, som vid denna tid försvagats av konflikter och främ­man­­­­­­­de folks invasio­ner – inte olikt vår egen tid.

”Genom att hålla ut skall ni vinna ert liv.”

Tålamod och uthållighet är oansenliga dygder – men avgörande. Ingen dygd har något värde utan att män­niskan håller ut i den. Li­vet liknar mera ett maratonlopp än ett sprinterlopp. Ofta beskrivs de fullkomliga som just tålmodiga.

Tålamod kan krävas också i relationer där man minst väntar det. Jesus talar om förföljelse från ”föräldrar och syskon och släkting­ar och vänner”. Bene­dictus talar särskilt grundligt om det tålamod som kan krävas mellan bröderna i klostret.

Den tålmodige har ”kämpat sig fri från odjuret”. Vre­de och upp­rörd­­het kan väcka vilda och ”djuriska” krafter. Tålamodet lämnar domen åt Gud som ensam kan ”döma jordens krets med rättfär­dighet”.

Tålamodet ger inte bara frihet, det bereder för glädje och lov­sång. 

Johannes ser ett ”stort och märkligt tecken”. Han ser dem som ”står på glashavet blandat med eld”.

Två bilder ses ihop. Dels bilden av Röda havet, där folket rädda­des och fienden gick under. Dels golvet i den himmelska världen, fullbordan av Guds plan med sitt folk.

Tålamodet är inte bara en mänsklig dygd. Det är förnyat av Kris­tus och kallas därför både Mose och Lammets segersång.

Kyrkan sjunger den sången i varje eukaristi.