2 Mack 7:1-2,9-14 Ps 17: 1,5-68,15  2 Thess 2:16-3:5  Luk 20:27-38

Vad hoppas vi på?

I den gångna veckan har vi firat Alla Helgons och Alla själars dag. Men också över dagens mässa skymtar ett ljus fram från det ”yttersta”, det vi ser fram emot på and­ra sidan döden. I evan­geliet svarar Jesus saddukeerna som förnekade upp­stån­del­sen. I första läsning­en hörde vi om de makkabeiska martyrerna som gav sina liv i tron på uppstån­delsen. Vi bekänner varje söndag vår tro på uppstån­delsen och det eviga livet. Vilken roll spelar den tron för oss? Vad ser vi fram emot?

De makkabeiska bröderna levde under andra århundradet före Kristus. Då rådde det grekiska stormaktsväldet. Judarna tvingades att överge Mose lag, bland an­nat att äta svinkött. Men dessa bröder vägrade och fick betala med livet. De gjorde det i hop­­­­pet om uppståndelse och ett evigt liv. Också deras plå­go­andar och bödlar häp­nade över deras mod och likgiltighet för plågorna. De uppmuntra­des av sin moder som fick se sina sju söner dö en plågsam död. Den fjärde sonen sade: ”När man skiljs från livet är det gott att kunna sätta sitt hopp till Guds löften om att han skall låta oss uppstå igen”.

Berättelsen kan låta enbart brutal och fasansfull. Men låt oss inte sluta våra öron, utan be om det hopp som dessa martyrer vittnar om. Det riktigt dystra alternativet, att leva utan Gud och utan hopp, formu­leras i Salomos Vishet där de gudlösa säger: ”När slu­tet kom­mer finns ing­en bot, vi vet ing­en som har återvänt från dödsriket. Vi har kom­mit till av en slump och efteråt är det som om vi aldrig funnits”. Bort det! Vår tro är att Kristus inte bara har uppstått från de döda, utan att han har besegrat döden och öpp­nat vägen till li­vet i dess fullhet. Det är grunden för vårt hopp.      

Saddukeerna räknade bara med detta jordiska liv. Den enda fort­sättning att räkna med finns i avkom­man, i barnen. Om en gift man dör barnlös, skulle, enligt Mose lag, brodern till honom gifta sig med än­kan för att skaffa avkomma åt den döde brodern. För att för­­­­löjliga tron på uppstån­delsen hittar saddukeerna på en historia med sju brö­der, som alla, i tur och ordning, tar sin avlidne broders änka till hustru. Nu frågar de vem som skall vara kvinnans man i det eviga livet. De vill visa hur omöjlig tron på det evi­ga livet är.

Många idag tänker som saddukeerna. Li­vet efter detta, om det nu finns, ses som en förlängning av detta livet. Vi ser det i begrav­nings­annonserna, där korset ofta er­sätts av en symbol för vad den döde fann mest värde­fullt i detta liv, en golfklubba, en segelbåt… Längre och vidare sträcker sig inte hop­pet för den sekulära tanken.   

I svaret till saddukeerna hänvisar Jesus till Mose inför den brinnande busken. Till saken hör att saddukeerna bara trodde på de fyra Moseböc­kerna i det vi kallar Gam­la Testamen­tet och dessa talar en­ligt saddukeerna inte om någon uppståndelse från de döda. Jesus svarar dem skickligt ge­nom att be­­rätta just om Mose, som de satte högst. Gud uppenba­rar sig för Mose som ”Abra­hams, Isaks och Ja­kobs Gud”. Dessa patriarker var ju för länge se­dan döda. De hade levt långt före Mo­se. Men Gud up­pen­barar sig för Mose som de­ras Gud. Inte bara en Gud i det förflutna, när de levde. Gud är fortfarande Abrahams, Isaks och Ja­kobs Gud, en Gud för de levande, inte för döda. Han skulle föra folket ut ur Egypten och ge det ett eget land. Han är den levan­de och trofaste Guden, den som styr his­torien och he­la tiden ger liv. Denne Gud släp­per inte taget om sitt folk, inte ens efter döden. Re­dan för Mose visar sig Gud vara upp­ståndel­sens Gud, en Gud för levande. Lukas berättar att den fat­tige Lasaros efter sin död fick möta en levande Abraham.  

Det Mose fick se och höra når sin fullbordan i Kristi upp­­ståndelse från de döda. Döden är be­segrad och vägen är öppnad för ett liv, men nu av helt annan kvalitet.  Hans uppståndelse har ”fött oss på nytt till ett levan­de hopp”, säger apos­teln. Detta hopp är redan i dopet ingjutet som en gåva i de troende, en gåva som är starkare än al­la dödliga och destruktiva krafter. Det är därför aposteln, och sedan mar­­tyrerna, kan vittna och säga: ”våra lidanden i denna tid be­tyder ingenting mot den härlighet som skall uppen­baras och bli vår”. 

Guds prob­lem, om jag får tala som ett barn, består i att beskriva något som egent­ligen inte går att beskriva. Om det kunde beskrivas fotografiskt, då blev det ju inte större än vad en kamera kan fånga. Men det är större, vidare och djupare. Ändå ser vi en viss an­knytning till jordisk lycka när Bibeln vittnar om det eviga livet.

Enligt Jesus tycks det i det eviga livet inte längre finnas behov av jordisk familjelyc­ka. Orsaken är att vi då befinner oss i den ­ge­men­skap som den jor­diska familjen pe­ka­r fram mot, antingen familjen är lycklig eller olycklig, stor eller liten. Målet är den stora åter­lösta och förhärligade familjen, skaran av alla folk och stam­mar och länder och språk. De som aktas värdiga att få del i detta liv är inte äng­lar, men de är ”som äng­lar”. De har del i ett liv som inte längre behö­ver fortplantas, som här på jorden. Alla bröllops­fes­ter på jorden har där nått sin fullbordan. Inför Gud blir alla männi­skor fe­minina, som en brud smyc­kad för sin man.

    Men vi förstår att det är bilder, inte fotografier. Bilderna vill antyda, mer än beskri­va. Aposteln säger det klart: ”Vad intet öga sett och intet öra hört, men som Gud har berett åt dem som älskar honom”.

    Och här ligger det avgörande: Det eviga livet är livet hos Gud. Och mer än så, det ger delaktighet i hans liv. Utan Gud blir alla tankar och bilder om det eviga livet be­gränsade eller rentav missvisande. Ett jorde­liv som för­längs i evighet blir i grunden utan både lockelse och mening.

     Så fortsätter han, och där glimmar budskapet fram: ”ty för honom är al­la lev­ande”. Han som är livets källa och ursprung, den livgivande, han har sänt sin Son och sin Ande för att ge oss livet i dess fullhet, det gudomli­ga livet. Inte som ett vagt hopp, utan ett ”säkert hopp”, som vi hörde i andra läsningen. Han har sänt sin egen Son, för att de som tror på ho­nom inte skall gå för­lorade utan ha evigt liv, livet i sin gudomliga full­het. Vi skall bli lika honom, ”Guds söner, eftersom de har fått uppstå”. Och även om vi måste lida, gråta, sör­ja och dö, så får inte döden sista ordet. ”Vi dör inte, vi går in i livet”, som vi sjöng på Alla själars dag.

    Det är detta eviga liv som vi får del av i den heliga eukaristin. Gåvan, Kristi förhär­ligade kropp och blod, i våra dödliga krop­par, förvandlar och gudomliggör den som lever i hoppet och håller ut till slutet. Aposteln bad för oss i andra läsningen: ”Må Her­ren leda er fram till Guds kärlek och Kristi uthållighet”.

    Vi sjöng den­na längtan i responsoriepsalmen: ”När jag vaknar, vill jag mätta mig av din åsyn”. Mättas av den gudomliga kärlekens fullhet. Versen kan upprepas i hjärtats bön, gång på gång. Så att hoppet växer och det blir vår ständiga och viktigaste läng­tan.  

    ”När jag vaknar, vill jag mätta mig av din åsyn”.   

    Amen.