”Varför kan ni inte tyda vilken tid det är?” Jesus frågar och svarar med den märkliga motfrågan: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”  

Indirekt hänvisar han till samvetet, ”människans hemligaste centrum och helge­dom”. I sitt samve­te har människan redan svaret, när hon låter samvetet upplysas.

Samvetet känner igen sanningen i Jesu ord och hans kyrkas un­dervis­ning. ”Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.”

Aposteln har fått del av detta ljus. I fjärde kapitlet av Efe­sierbre­vet drar han konsekvenserna för det ljus han vittnat om i de inledande kapitlen.

Ödmjukhet, mildhet, fördragsamhet, tålamod, kärlek och frid – lem­mar­na i Kristi kropp leds av det ljus de lärt sig av honom som nu är krop­pens huvud.

Enhet skall inte ”uppnås”, det blir en människoproducerad och ständigt hotad enhet. Den enda hållbara enheten är den som är given som en gå­va. Det är den som skall ”bevaras”. ”En enda kropp och en enda ande, ett enda hopp. En är Herren, en är tron, ett är do­pet, en är Gud och allas fader.”

Allt är samman­fattat i Kristus, den hem­­­lighet ”som från början va­rit dold hos Gud”, men som uppen­baras genom kyrkan för dem som lyssnar till och följer San­ningens röst.

Deras ögon öppnas för den ende Guden ”som står över allting, ver­kar genom allt och finns i allt” – Fadern och Sonen och den helige Ande.

Fadern, den upphöjde och oåtkomlige. Sonen, som verkar ge­nom allt och sam­man­fattar allt. Anden som gör levande, fullbordar och är när­var­an­de i allt.

I den heliga eukaristin går vi in i och blir delaktiga av hela Kyrkans ”sam­­ve­te”.

”I honom” får de troende Andens hjälp att besvara Jesu fråga: ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?”