– Gal 2:1-2,7-14 Ps 117 Luk 11:1-4 –

Paulus vill få sitt arbete bekräftat av de ledande apost­larna i Je­ru­sa­lem. Han vill inte ”slita, eller ha slitit, förgäves”. Ja­kob, Kefas (Petrus) och Jo­hannes ”förstod vilken nåd han ha­de fått”. 

Vad kunde inte ha hänt genom kyrko­historien om karismatiska och profetiska ledare hade gjort som Paulus? Och om kyrkan varit beredd att känna igen sanna drag av helighet och sanning som drivkraft till katolsk enhet?

I Jerusalem sker en ömsesidig bekräftelse. Paulus söker stöd hos dem ”som ansågs vara pelarna” och de bekräftar hans mis­sion.

I Antiokia tvingas dock Paulus gå till rätta med Petrus, som av fruktan för de judekristna inte vågar praktisera måltids­ge­menskap med hed­ningarna. ”Han hade ju dömt sig själv”, säger Paulus.

Den judiska tradition som uteslöt måltidsge­men­skap med icke-judar måste nu vika och ge plats för den större gemen­ska­pen i Kristus.

Paulus hjälper Petrus till insikt. Med Pauli hjälp förstår Petrus sin kal­lelse att bevara den katolska enheten, som innefattar alla folk.

Allt ingår i den bön, Fader vår, som Jesus lär sina lärjungar, här i Lu­kas kor­ta­re variant. Den har sitt centrum i brödbönen: ”Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer”.

Det är ett bröd för både ande och kropp. Det upplyser och väg­­­le­der bå­de vår och kyrkans ande.

Det stärker och skapar enhet. Alla får del av ett och samma bröd. En­het i människans annars fragmenterade tillvaro. Enhet i Kyr­kan, som annars skulle splittras, som den gången i An­tio­kia.    

Brödet är både synligt och osynligt. Kyrkans osynliga enhet kan in­te skiljas från den synliga. Varje eukaristi firas i gemenskap med och på uppdrag av en biskop i gemenskap med Petri efter­trädare.

Brödet ges oss den inneva­rande dagen, men föregriper ”dagen som kommer”, den yttersta dagen.

Vi ber om den enheten i varje eukaristi.