13 SÖNDAGEN UNDER ÅRET
1 Kung 19:16b, 19-21 Ps 16;1-2,5,7-11 Gal 5:1, 13-18 Luk 9:51-62
Den verkliga friheten
Dagens kollektbön är ovanligt vacker. ”Du har gjort oss till ljusets barn… låt aldrig mörkret få makt över oss… ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus”. Vi gläder oss över ljuset, inte minst i midsommartid, eller när det ser hotfullt och mörkt ut i världen. Läsningarna vi har hört handlar om vad Gud gör för att vi skall förbli i ljuset. De talar inte direkt om ljuset, snarare om frihet. Men orden är nästan utbytbara. Vi kunde också ha bett: ’Du har gjort oss till frihetens barn… låt oss inte fastna i fångenskap och slaveri… ge oss nåden att förbli i den frihet du har gett oss’.
Människan har alltid längtat efter den frihet som skadades i syndafallet. Frihet från allt som hindrar henne att leva. Från sjukdom och orättvisor, krig och övergrepp, från främmande makter som hindrar människans frihet. I grunden är denna längtan något gott, trots att friheten så ofta missförstås och missbrukas. Ingen har visat detta tydligare än Jesus och hans apostlar, inte minst Paulus, som i dagens andra läsning säger att vi är ”kallade till frihet”. Augustinus kan säga: ”Älska och gör det du vill”. Kyrkan har själv stått fadder till de så kallade mänskliga fri- och rättigheterna. Och det är en historiens tragik att hon ibland själv har blivit frihetens fiende, och ännu oftare uppfattas som det. Men vad är frihet?
Många förknippar frihet med en känsla. En euforisk känsla av frihet och oberoende. En sådan känsla är övergående och knappast att lita på. Vem har inte ångrat att hon följde sin ytliga känsla? Det är ju på det sättet människan begår dumheter eller skaffar sig ovanor som i längden binder och förslavar.
Många definierar frihet som möjligheten att välja. Att inte hindras av någon eller något i det man själv vill göra. Kyrkan försvarar människans fri- och rättigheter mot yttre hot mot människans frihet. Men också den som lever i yttre frihet kan vara ofri i sitt inre. Den girige blir slav under sina ägodelar, frossaren under maten, den otuktige under sitt begär.
Friheten att välja mellan gott och ont är frihetens lägsta grad. Den som använder friheten men väljer det onda förstör i samma ögonblick sin frihet. De många spel- eller drogberoende kan bekräfta det. Jesus berättar om den förlorade sonen, som använde sin rätt att få ut sitt arv. Han gick bort till främmande land, men förlorade sin frihet.
Frihet är inte främst rätten att välja mellan gott och ont, utan förmågan att göra det goda, och att göra det med glädje. ”Jag gläds åt att följa dina lagbud”, sjunger psalmisten. En fri människa är den som lugnt väljer det goda och avvisar det onda. Varje gång människan avviker från det goda förlorar hon glädjen och friheten. Den som syndar är syndens slav, säger Jesus. Men människan kan inte låta bli att längta efter friheten. Det beror på att hon är skapad till Guds avbild. Gud har skapat oss av fri vilja, för att han ville oss. Vi har fått del av hans egen frihet. Det är därför vi längtar efter frihet. Det är därför som bara Gud kan befria oss. Det var därför han sände sin Son, som kallas Befriaren. Aposteln kallar Kristus ”vår frihet”. Hans verk är ett befrielseverk. Hans kyrka en befrielserörelse.
Idag hör vi i evangeliet hur Jesus och lärjungarna är på väg till Jerusalem och passerar en samarisk by. Då rådde det fiendskap mellan samarier och dem som bodde i Judeen. När byns invånare får höra att de skall till Jerusalem vill de inte ta emot dem. Lärjungarna vill nedkalla en gudomlig bestraffning över byn, men blir tillrättavisade av Jesus. Hans gåvor kan inte tvingas på någon. Kyrkan har under historiens gång frestats att använda yttre maktmedel för att sprida och befästa evangeliet, men när hon besinnar sig vet hon att sådant strider mot evangeliets väsen. Gud tvingar sig inte på någon. Det utesluter inte att kyrkan måste varna den som handlar, talar eller tänker fel. Endast genom Guds ord kan människor föras in på frihetens väg.
Någon möter Jesus på vägen och säger: ”Jag skall följa dig vart du än går.” Jesu ord och handlingar lockade också till sig entusiaster. De fortsätter att dyka upp, imponerade av det ena eller det andra. Ibland vill de direkt avlägga alla tänkbara löften. De får höra Jesus säga: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.” Ungefär som när någon knackar på klosterporten och enligt regeln först skall visas på allt som är hårt och mödosamt på vägen som leder till Gud. Inte för att slå ner modet, men för att pröva andarna.
Jesus tar också själv initiativet och säger till en annan: ”Följ mig!” Men denne har egna villkor. Han vill först gå och begrava sin far. Det kan ju tyckas som ett rimligt krav och för juden var det en helig plikt att begrava sina föräldrar. Vi hörde att Elia lät sin lärjunge Elisha gå och ta avsked från sina föräldrar, men Jesus svarar: ”Låt de döda begrava sina döda, men gå själv och förkunna Guds rike.” Här finns något som väger tyngre och är viktigare än det viktigaste bland människor. ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet,” säger Jesus. ”Ingenting får gå före kärleken till Kristus”, säger Benedictus. Det är inte konstigt att sådana ord väcker motstånd och undran. Leder det inte till fanatism och överdrifter? Förvisso, djävulen gör karikatyrer på allt gott. Men sådant måste genomskådas, inte förändra Jesu ord, som fortfarande ljuder. Och människan måste välja. Hon måste använda sin frihet. Och valet får konsekvenser. Både för tiden och evigheten. Vägen till frihet betyder att välja bort allt som hotar och hindrar den sanna friheten. ”Om Sonen befriar er blir ni verkligen fria”, säger Jesus.
Så kommer en tredje fram och vill följa Jesus, men han vill först ta farväl av sina närmaste. Han får ett kärvt men sakligt svar: ”Den som ser sig om, när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.” Det är ett ord till dem som säger ja i princip, men skjuter på svaret. ’Visst vill jag följa Jesus, men inte just nu.’ Det är ett ord till oss som sagt vårt ja en gång, kanske flera gånger, men som upptäcker att det inte var helhjärtat. Förbehåll dyker upp under livets gång. Vankelmod och rädsla som bäddar för kompromisser och som inte försvinner av sig själva. Kanske inga synliga eller stora saker, men som ändå tär på friheten. Den frihet som har sin glädje i att få ge allt.
Är det möjligt att bli en fri människa? Det är Marias fråga när hon hörde ängelns hälsning och budskap: ”Hur skall detta ske?” och ängeln svarar: ”Ingenting är omöjligt för Gud”. Redan Abraham fick detta svar vid Mamres terebintlund. Han och Sara fick löfte om en son, trots att de hade kommit till hög ålder och Sara log i skydd av tältduken. Herren svarar: ”Finns det någonting som är omöjligt för Gud?” Abraham är trons fader. Maria är trons moder. ”Salig är hon som trodde”, säger Elisabet. En tro som inte drar gränser för Guds möjligheter och därför svarar med trons lydnad: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Benedictus berättar om den snabba lydnaden som sprider glädje och en angenäm doft.
Priset för att nå friheten är högt, men den som har smakat frihetens sötma och känt okets lätthet, kan inte tveka.
Viljan behövs, ett fast beslut, men det som avgör är nåden. ”Få människor anar vad Gud kunde göra av dem om de utan förbehåll ville överlämna sig åt nådens ledning, om de tog avstånd från sig själva och helt överlämnade sig åt den gudomliga mästaren så att han kunde forma deras själar mellan sina händer.” (Ignatius av Loyola)
”Ni är kallade till frihet”, säger aposteln. Kristus är vår frihet. Han ger oss denna frihet genom sin Ande. ”Låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.” ”Där Herrens Ande är där är frihet”.
Eller som vi bad i kollektbönen: ”Ge oss nåden att för alltid bli kvar i din sannings strålande ljus”.
Amen.