S. Johannes Döparens födelse

Jes 49:1-6 Ps 139:1-3-13-15 Apg 13:22-26 Luk 1:57-66,80

De första munkarna kände igen något av sin egen kallelse i profeternas. När den helige Benedictus byggde två kapell på Monte Cassi­no, vigde han det ena åt Johannes Döparen. På iko­ner i klos­ter ser man honom ofta tillsammans med Ma­ria vid korset.

Johannes Döparen vistades i öde trakter. Som det står om den gåtfulle profeten i första läsningen ansätts han av svåra tan­kar: ”Förgäves har jag mödat mig, fruktlöst och fåfängt har jag förtärt min kraft”. Han enda lön är hos Gud.

Om man jämför profeten med prästen ser man tydligare. Präs­ten får sin kallelse bekräftad och för­medlad av kyrkan. Pro­fe­ten får den direkt från Gud. Ibland redan innan han är född.

Varje kristen har en profetisk kallelse. Profeten lyssnar till Guds röst i sitt innersta. Varje människa står under ett omutligt krav, att lyssna och tala san­ning i hjärtat.

Katoliken vet att denna avskildhet inte förminskar tillhörigheten till gemenskapen, de heligas samfund. Men gemenskapen ute­sluter heller inte den ”profetiska” avskildheten.

Profetens lön är att han blir vän med Gud. Salomo säger att Vis­he­ten ”frambringar profeter och vän­ner till Gud”.

Vänskapen är direkt och oförmed­lad. Vänner är som en själ i två krop­par.

Johannes talar om sig själv som ”Brudgummens vän”, som glä­­­­­­­­­­der sig åt brudgum­mens röst: ”Den gläd­­jen har nu blivit min helt och fullt”.

Varje människa bär något av denna kallelse i sitt innersta. Den ödsliga ensamheten vet att det finns ett svar.

”Min rätt är hos Herren och min lön hos min Gud.”