Trettondedag jul – EPIFANIA
Jes 60:1-6 Ps 72: 2,7-8,10-13 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12
”Du som ledde de vise männen, led också oss.”
Evangeliet på Trettonde dag jul är älskat och mångbesjunget. ”Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem…”. Ur berättelsen har det vuxit fram en flora av sånger och dikter, bilder och sedvänjor, som gett händelsen en alltmer sagoliknande karaktär. De vise männen har blivit tre kungar, klädda i lysande kläder, ofta som representanter för alla de då kända kontinenterna. Men Matteus berättar ingen saga. Han anger geografiska platser, Jerusalem och Betlehem. Herodes är känd från den ”vanliga” historien. Ändå behöver vi inte skämmas för det sagolika som vuxit fram kring det som faktiskt hände. Katolska röster, bland annat J.R.R. Tolkien, författaren till Sagan om ringen, kallar det en ”sann saga”. Evangeliets historiska kärna bekräftas av modern astronomi, som känner till en ovanlig konstellation på himlavalvet under året för Jesu födelse.[1] Vår förre påve Benedikt XVI klargör i sin bok, Jesus från Nasaret, att evangeliet inte är skilt från den verkliga historien. Det är skillnad på en saga och en ”sann saga”.
De vise männen, eller stjärntydarna som Bibel 2000 kallar dem, var förmodligen både astronomer och astrologer. Antik stjärntydning menade att varje människa hade sin egen stjärna. De säger att de har sett ”hans stjärna”. Det är historiskt möjligt att de kände till Bileams profetia i Fjärde Moseboken: ”En stjärna träder fram ur Jakob, en spira höjer sig ur Israel.” Deras sökande leder dem till Jerusalem, judafolkets huvudstad. Där frågar de renhjärtat var den nyfödde konungen fanns. Deras fråga tas på allvar, men kung Herodes blir orolig. Han anar en konkurrent och rådfrågar den bibliska sakkunskapen. Profeten Mika har förutsagt att det från Betlehem skall utgå en furste och en herde för Israel. Stjärntydarna låter sig upplysas av detta profetord. Därmed får de vägledning för det sista och avgörande vägstycket. De beger sig till det oansenliga Betlehem. Dit hade de inte hittat utan profetens vägledning.
Stjärntydarnas egna iakttagelser och överväganden fullbordas av Skriftens ljus. Det mänskliga sökandet kommer nästan ända fram. Men det avgörande steget är alltid ett steg i tro. Inte i blindo, men ett steg i förtroende, i överlåtelse, i trons lydnad för den uppenbarade sanningen. Människans sökande måste fullbordas av Guds egen ledning. Annars blir tron inte större än vad människan själv kan tänka ut och begripa. Jesus säger i Johannesevangeliet: ”Ingen kan komma till mig, utan att Fadern som har sänt mig drar honom”.
Katolsk tradition har stor respekt för det mänskliga sökandet, både i andra religioner, i filosofi och all ärlig forskning. Människan är en sökare och hon uppmanas att söka. Samtidigt behöver hon det till synes motsatta, tron på att Gud själv söker och leder människan. ”Jag tror för att förstå”, säger den högt bildade och begåvade Augustinus. Benediktinmunken den helige Anselm ber: ”Lär mig, Herre, att söka dig, och visa dig för den som söker dig; ty jag kan inte söka dig om du inte lär mig, inte heller kan jag finna dig om du inte visar dig.” De vise männen är våra föredömen inte bara genom sitt uppriktiga sökande, utan också genom att de låter sig ledas. Deras kunskaper förledde dem inte till högmod. Som psalmisten säger: ”Herren leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg”. Därför ber vi i dagens kollektbön: ”Du som ledde de vise männen, led även oss…”.
Gud ledde de vise männen förbi ondskans anslag. De kunde ha dragits in i Herodes bedrägliga försök att utnyttja vad de sett. Men de tycks oberörda av hans förslag. De lyssnar artigt till hans ord, men argumenterar inte. De fortsätter den väg de förts in på. Det står att stjärnan gick före dem ända fram till den plats där barnet var. Genom en dröm blir de tillsagda att ta en annan väg tillbaka från Betlehem. Herodes lämnas åt sitt eget ursinne. Suveränt leder Gud, trots alla anslag. ”Den svekfulle möter han med list.”
Därför ber vi: led även oss, så att vi följer den sanning vi insett, den inre stjärnan, det ljus som upplyst vårt samvete. Ty samvetet är inte sin egen vägledare. Det behöver hjälp av Skriften och Kyrkans undervisning, inte för att köra över samvetet, utan för att fostra, vägleda och finjustera (kalibrera) det, så att det blir den inre vägledare människan behöver.
Det kan kräva beslutsamhet och mod att följa sitt samvete när människan är van att låta sig styras av okända makter, inte minst människofruktan. I en hymn frågar kyrkan: ”Herodes, varför är du rädd?” Rädsla att förlora makten styr hans handlande. Helt i onödan. Ty den världsliga makten har inget att frukta av detta barn. Inte heller av barnets kyrka. Tvärtom! Stat och lagstiftare behöver ljus och vägledning för att kunna fullgöra sin lagstiftande uppgift och inte låta sig styras av tillfälliga opinioner. Också den enskilde styrs lätt av rädsla, vilket är en usel vägvisare. Rädsla fördunklar sikten. Människan behöver inte bara ljus, utan också mod för att välja rätt i olika vägskäl. Alternativet är att bli medskyldig till det onda. Känslan av rädsla är ofta bara naturlig. Men känslan får inte styra. Den som saknar mod behöver be om det. Ett gammalt råd är att handla som om hon hade mod. I efterhand upptäcker hon att hon hade mer mod än hon trodde. Tron säger oss att Gud leder den som ber om vägledning. Jesus säger ofta: ”Var inte rädda!” I motgångar behövs fasthet och uthållighet. I tveksamma lägen bör man vänta och be om klarhet, inhämta råd hos någon hon litar på, kanske ett besök hos jungfru Maria, ”Det goda rådets moder”. Att följa sitt av Herren upplysta samvete fyller människan med frid och glädje, liksom de vise männen fylldes av ”stor glädje” när de såg stjärnan. Sådana människor får ljuset att sprida sig. Aposteln Paulus säger: ”Ty Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus”.
Mitt i den värld där ondska, maktlystnad och hyckleri dominerar, där så många tycks fega, blinda och döva, genomför Gud sin plan med hjälp av dem som låter sig ledas av ljuset från barnet i krubban. Suveränt och stilla, mitt i historien, utan att medierna upptäcker det.
När de vise männen finner barnet och Maria faller de ner och hyllar det. De frambär sina gåvor. I deras tillbedjan ser vi den sanna visheten. Tillbedjan är att erkänna och följa den sanning som Gud givit oss. Inte bara en gång, utan ständigt. Människan vinner inte seger genom att brottas, utan genom att tillbe, säger den helige Franciskus.
Vi tillber det gudomliga ljuset i de eukaristiska gåvorna på altaret inför våra ögon. Härligheten lyser fram ”under sakramentets slöja”, som vi skall be i slutbönen. Ljuset lyser fram ur hans självutgivande överlåtelse åt Faderns vilja, hans offer för alla människor, levande och döda.
Vårt deltagande i den heliga mässans offer är också vår bön för oss själva och för alla som sitter i mörker: ”Du som ledde de vise männen, led också oss…att en gång få skåda hans härlighet i himlen”.
Amen.
[1] Jesu födelse inföll dock minst 4 år före vår tideräknings början. Denna beräkning tillkom på 500-talet och byggde på otillförlitliga beräkningar.
