Bar 5:1-9  Ps 126 Fil 1:3-6,8-11  Luk 3:1-6

Bereda väg – varken mer eller mindre

När något viktigt skall ske eller göras behöver det förberedas. En resa, en måltid, en examen, ett besök av en gäst… Förberedelse vidgar sinnet och gör oss beredda.

    Desto större anledning att förbereda firandet av det viktigaste som hänt i historien, Guds an­komst i världen som människa. Hela det första förbundet är en enda lång förberedel­se. Patriar­kerna, kung­ar­na och profe­terna, en historia på över 2000 år. När Johannes Döparen upp­träder som den siste av profeterna, då citerar han sin föregångare Jesa­ja, som redan 750 år tidigare hade sagt: ”Bered väg för Herren”. 

    Men kan människan bereda väg för Gud? Är inte Guds ankomst obe­roende av människan? Ja, Gud är suverän och oberoende. Men vad har människan för gläd­je av ankomsten, om hon inte är öppen och beredd? ”När det regnar välling har den fattige ingen sked”, säger det dystra talesättet. Jag var inte ens hemma i mitt hus när gästen knackade på, som Augustinus sade om tiden före sin omvändelse.

    De flesta har nog erfarenhet av något liknande i gudstjänsten. Att bara placera sin kropp i kyrk­bänken me­dan själen är kvar ”utanför”, i planeringar, världsliga bekymmer, irritationer, begär, etce­tera. Sådant saboterar lätt både gudstjänst och personlig bön. Människan behöver ta ett med­­vetet steg in på helig mark. Sam­la ihop sig, bannlysa de världsliga tankarna, för att bereda väg för den Herre som kom­mer. Mose tog av sig sandalerna inför den brinnande busken. Det kan vara svårt, men det finns all­tid en liten marginal, en frihet att välja, om människan vill lyssna eller ej. Om hon vill fort­sätta med de egna tankarna, eller säga med den unge Samuel i templet: ”Tala, Herre, din tjänare hör”.

    Predikanten gör ofta samma upptäckt när han förbereder sig. Han kanske har pre­di­­kat över tex­ten flera gånger förut. Han tror att han ”kan” den. Men Guds ord är alltid levan­de och nytt, till skil­lnad från enbart mänskliga texter. Profeten He­sekiel fick tugga i sig och svälja bokrullen med den heliga texten. Först därefter hade han något att förmedla. Den som menar sig ”veta” vad mässan handlar om har redan gjort sig blind och döv. Därför behövs be­re­delse. Den högmodige farisén gick hem från templet lika fattig som han kom dit. Den ödmjuke publikanen däremot, han som sa­de: ’Ha förbarmande med mig synda­re’, om honom säger Je­sus: ”Han gick hem rättfär­dig, snarare än den andre”. Bere­delse är nå­got väldigt litet, det väldigt stora är vad Herren säger och gör, ändå är beredelsen nöd­vändig.

    Den som inte biktat en allvarlig synd äter och dricker en dom över sig. Det som ges är heligt, men den som inte gjort upp med synden bär på en egen skada som gör gåvan till ett dödligt gift. Som när vissa människor blir sjuka av viss mat. Det är inte fel på maten, men på den som äter.

    Hela adventstiden är en beredelse. Johannes Döparen är en tydlig ”advents­ges­tal­t”. När folk trodde att han var Mes­sias sade han: ”Jag döper er med vatten för omvän­delsens skull. Medan han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom sandalerna.” Förelöparen öppnar för storheten hos den som kommer efter honom.  

    Förberedelse har sin mö­da. Därför är det några som tröttnar. Ofta för att de hört fel. De tror att röjningsarbe­tet är målet, att allt handlar om moral och stränga regler. Men det är en för­beredelse, varken mer eller mindre.

Andra vill inte veta av någon förberedelse alls. De vill gå till dukat bord och förvän­tar sig att Gud ska acceptera dem som de är. Ibland kallas det kärlek. Men vad är den kärlek värd som inte vill väcka den som sover en livsfarlig sömn? Till slut blir de djupt be­svikna. Svik­na av ett bil­ligt evan­ge­­lium.

Många slarvar med förberedelsen. De låter stigarna växa igen. Små ovanor får vä­xa. Lite slarv med orden, eller med sanningen, med löften de givit, eller med de goda va­norna. Det blir allt läng­re mellan bikterna. Bönen går på sparlåga. Glädjen ersätts med för­ströelser. Utan att de märker det växer stigen igen. Allt oftare fångas de av ir­ritation, klagan eller agg­ressivitet. De får allt svåra­re att höra en förmaning. Däremot har de lätt att försvara sig. En gudlös kultur är extra ”känslig”. Utan att de märker det, dras de ner i svår­mo­dets och be­drö­velsens klyftor, trots en glad min på ytan. Där nere är det lätt att tvivla på alltsam­mans. Framför sig ser de enbart höga berg av be­kymmer och olösliga pro­blem. En dag sit­ter otron i det egna hjärtat.

Rösten ljuder, en röst från öknen: Bana väg för Herren. Rensa vägarna från stenar. Räta ut krokiga stigar. Fyll igen klyftor. Sänk höjderna.

För att vi inte ska förlora modet låter kyrkan oss idag också höra ett avsnitt från Paulus brev till sin älskade församling i Filippi. Många församlingar beredde honom bekym­mer, men inte den i Fi­lippi. Han tackar Gud varje gång han tänker på den. ”Jag är övertygad om att han som har börjat ett gott verk hos er också skall fullborda det.” Apos­teln, som ibland hotar att komma med ”käppen”, talar här med en mors vär­me och omsorg. Han längtar efter sina vänner i Filippi med ”Jesu Kristi öm­­het”.

    Han ber att deras kärlek ska växa och bli rik på insikt och urskillning, så att de kan avgöra vad som är väsentligt. Vad behöver vi mera i en tid som vår? Förmåga att urskilja och se vem som är att lita på? Det går inte utan in­sikt. Insikten kräver fördjupad kunskap om den erfarenhet som kyr­kan samlat i sin heli­ga tradition under århundra­den. En insikt som samtidigt är förenad med kärlek. Paulus ber att de­ras kärlek skall växa. Det betyder inte nödvändigtvis att man behöver läsa böc­ker. En prak­tisk övning är att öva upp sitt tålamod i motgångar. Cassianus kallar det att öva sig att kämpa ock­så med ”vän­s­ter­handen”. Det betyder att smida om motgången till tålamod. Det som ser ut som motgång blir näring för att tillväxa i tålamod. I stället för att svara med klagan eller för­tvivlan. Då lär man sig kämpa både med högra och vänstra handen, varken bli övermodig i fram­gången eller slås ner av motgången. ”Vi skall tvärtom skörda frukt ur både gynn­samma och ogynn­samma situatio­ner och lika mycket tacka Gud i allt”.[1]      

Men fortfarande är kampen inget självändamål. Den är en för­bere­del­se för ”Jesu Kristi ömhet”. Varken Johannes Döparen eller de monastiska fäderna förkunnar moralisk uppryckning i största allmän­het. Det orkar ingen människa med i längden. De lär oss att använda Kristi vapen och upp­täcka att då kämpar Kristus själv med oss. Hans ok blir lätt för den ödmjuke, som han lovat.  

Omvändelsen har sitt pris. Den är inget trolleri. Synderna måste ångras och be­kän­nas. Bot­gö­ring och helgelse kan kosta på. Lögner och halvsanningar mås­te rätas ut. Krokiga stigar kan bli raka. Men ångerns sorg och tålamodets möda är saliga. De som sår med tårar skall skörda med jubel.  

Högmodet är den svåraste fienden. Oviljan att bejaka sanningen, stor eller liten, ödmju­ka sig och be om hjälp. Medan den som ödmjukar sig har fått det största löftet – att bli upphöjd. Det lilla som männi­skan gör är en beredelse, varken mer eller mindre. Det följs av det stora som Gud gör.

Den öd­mjuke ska iklädas ”rättfärdigheten från Gud som en kappa” och ”den Eviges härlighet som en turban” på sitt huvud. Baruk var profeten Jeremi­as sekreterare. Hans ord ljuder fortfaran­de: ”Klä av dig din sorgdräkt, Jerusalem, den som du bär i ditt elände, och kläd dig i Guds här­lig­hets prakt.”

   Amen.

---

[1] Johannes Cassianus Coll VI, 10. Det rena hjärtat s. 142 (Artos).