– Rom 8:18-25 Ps 126:1-6 Luk 13:18-21 –

”Allt skapat är lagt under tomhetens välde.” Vi påminns om det varje dag. Allt levande har fångats i livets motsats. Aposteln kal­lar det ”slaveri under förgängelsen”. Människan, den medvetna och reflekter­ande varelsen bland allt levande, frågar sig varför hon fick livet, när det slutar i förgängelse och död.

Aposteln vittnar om något som ersätter denna tomhet. Det är inte fullbordat. Han kallar det ett hopp och talar om ”föd­slo­våndor”. Nå­got hoppfullt är på väg att födas fram.

De som bär och förvaltar detta hopp kallar han ”Guds barn”. De tycks väcka förväntan. ”Ska­pelsen väntar otåligt” på att deras hopp skall ”uppenbaras”.

Aposteln beskriver dessa hoppets förvaltare. Deras ”lidanden” tycks inte slå ner dem. Inte heller beröva dem hoppet och gläd­jen. I jämförelse med vad de hoppas kan de härda ut i de största lidanden.

Det betyder inte att de blir okänsliga stålmän. Också de ropar i väntan på befrielse, men det sker inte i förtvivlan, utan i hopp. Aposteln säger att de har fått ”Anden som en första gåva”. I hop­pet är de redan ”rädda­de”. De har del i vad de hoppas på.  

I evangeliet jämförs deras hopp med ett senaps­korn och en sur­deg. Hoppet rymmer en enorm livskraft och dynamik.

Det betyder inte att de utan vidare blir omtyckta. Ofta är det tvärt­om.  Men hel­gonen, och särskilt martyrerna, väcker hopp också utanför kyr­kans gränser. Hur är det möjligt?

I går hörde vi dem beskrivas. De är ”Kris­ti medarvingar, om de de­lar hans lidande för att också få dela hans härlighet”.

Med sina liv vittnar de om det hopp som ingjutits i hela skapelsen genom Kristi död och uppståndelse.

”Gläd er i hoppet, var uthålliga i lidandet och ihärdiga i bönen”.

För att stärkas i hoppet firar de den heliga eukaristin.