– Hagg 2:1b-10 Ps 43:1-4 Luk 9:18-22 –

”Sveriges land och folk.”

I dagens kollektbön ber vi Gud att höra bönerna från alla Sveriges skyddshel­gon. Vi ber att han skall hål­la sin hand över ”Sveriges land och folk.” Det är en lång rad: Ans­gar, Erik, Sigfrid, David, Eskil, Botvid, Birgitta, Elisabeth Hes­sel­­blad… 

Får man älska sitt land? Det finns många slags ”kärlekar” och foster­lands­kär­lek hör inte till det högsta på kärlekens rang­skala.

Men det gör den inte oviktig. Katekesen säger: ”Kär­leken till och tjänandet av fosterlandet har sin grund i tacksamhet och kärle­kens ordning.” Fosterlands­kärle­ken är en slags ut­vidgning av fjärde bu­det. ”Hedra din fader och din mo­der, så att det går dig väl och du får länge leva i ditt land.” Fosterlandskärlek har i his­torien missbrukats. Men missbruken upp­hä­ver inte bruket.

Vi får glädja oss över vårt land, över dess språk, histo­ria och kultur. Med skyddshel­go­nens hjälp kommer både det goda och det onda, både det sköna och det fula, bå­de dem som byggt upp och dem som rivit ner, i sitt rätta ljus.

Det finns goda katolska skäl att med skyddshelgonens hjälp gläd­ja sig över och be ”för Sveriges land och folk”. Så att fosterlandskärleken får sin rätta plats i kärlekens hierarki, i ”kärlekens ordning”.

Fosterlandskärleken med sin lägre ”rang” liknar det tempel som profeten Hag­gai mötte efter återkomsten från fång­en­skapen i Babylonien. Det var ”ingen­ting” i jäm­fö­relse med det förs­ta templet. Ändå upp­manar han både ståthål­laren, över­ste­prästen och folket att vara frimodiga.

Profetens löfte pekar fram mot det nya förbundet, där det kan se än­nu mör­ka­re ut. Je­sus skall lida, bli förkastad och dö­dad, men upp­stå på tredje dagen. Jesus säger detta sedan han ”dragit sig undan för att be”.

Hemligheten uppenbaras för oss när kyrkan drar sig un­dan för att be. Hennes viktigas­te bön är den heliga euka­ristin, som fortsätter i hjär­tats bön.

Där hör hon profetens uppmaning till frimodighet. ”Var fri­modiga och arbeta, alla ni som hör till folket”. Där smakar hon den till­kom­­mande och större här­ligheten. Där skall ”fri­­den råda”. Hoppet växer och hjärtat vidgar sig.

”Den tillkommande härligheten hos detta hus skall bli stör­­re än dess forna var.”