– Kol 1:9-14 Ps 98:1-6 Luk 5:1-11 –

Vi hör en varm ton i Pauli brev till församlingen i Kolossai. Han ber stän­digt för den.

Paulus påminner om att de har räddats ur mörkrets välde och ber att de skall vä­xa till i kunskapen om Gud.

För att kunskapen skall bestå måste den växa till. Annars krymper den. ”Status quo” finns inte. Den som inte går framåt i ”kunska­pen om Gud”, förlorar den kunskap han har. Jesus säger om den som grävde ner sitt pund: ”Den som inte har, från honom skall tas också det han har”.  

Tillväxten sker dels genom att ständigt söka ny kun­skap, dels ”ge­nom alla slags goda gärningar”. Det ena befrämjar och sam­ver­kar med det andra. ”Learning by doing.” 

Samma mönster ser vi när Jesus tar apostlarna i sin tjänst.

Först en uppmaning: ”ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där”. Pet­rus lyder i tro och lydnaden resulterar i en enorm fångs­t. Pet­rus faller ner i förskräckelse: ”Lämna mig, Herre, jag är en syn­da­­­re”. Han får hö­ra: ”Var inte rädd. Härefter skall fånga människor”. Han läm­­­nar allt och följer honom.

Efter uppståndelsen upprepas samma underverk, men nu med större insikt. Petrus känner sig själv och sina förbehåll bätt­re, men framför allt känner han sin Herre bättre.

Fortsättningen bygger på och fördjupar upptakten. Insikten om det tota­la beroendet och om Herrens kärlek.

På ödmjukhetens tolfte steg (Benedictus Regel) säger brodern: ”Herre, jag är icke värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”.

När denna insikt landar allt djupare får den första kärleken nytt liv och kunskapen om Gud vä­xer till.

Brodern får del av ”den ”fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruk­tan’”.

Gud ”för oss in i sin älskade Sons rike”.

Vi firar det i varje eukaristi.