5 Mos 4:1-2, 6-8 Ps 15:2-4ab,5  Jak 1:17-18, 21-22, 27  Mark 7:1-8,14-15, 21-23

Födda på nytt

När vi hör Jesu uppräkning av allt ont som kan komma ur människans hjärta är det lätt att tappa modet. Den kusliga uppräkningen ifrågasätter den naiva tron på människans själv­kla­ra god­het. Men uppräkningen är obehaglig främst för att alla ändå känner igen dessa laster. De finns, och inte bara som udda undantag. Vi känner igen oss själva, om än inte i alla exemplen. Är det så illa ställt med människan? Vi anar behovet av adekvat hjälp. Det räcker inte med moraliska bud.

    Hjälpen hör vi om i andra läsningen. Jakob kallar det att bli född till livet genom sanning­ens ord. Denna nyfödda människa kan växa till och bli en gåva som ges tillbaka till Gud. Jakob liknar det vid en ”skörd”. Gud sår sitt ord i människans hjärta och väntar på ”skörd”. Den nyfödda människan återspeglar ”himla­ljusens fader”, från vilken alla goda gåvor kom­mer. Hos honom finns ingen förändring, ing­en ”växling mellan ljus och mör­ker”. Han är evig kär­lek och godhet. Han önskar ingenting högre än att människan blir hans älskade barn, som återspeglar sin Faders liv, godhet och kärlek. Det är ju till ”Guds avbild och lik­het” människan är skapad. Nu skall avbilden växa till ”likhet” med Gud.

    Därför uppmanar Jakob de troende att ta vara på ”ordet som är nerlagt i er”. Uttrycket syftar på dopet, som likt ett frö skall växa till en planta som bär frukt. Men tillväxten sker inte auto­ma­tiskt. Jakob säger: ”Bli ordet görare, inte bara dess hörare, annars tar ni miste!” Som exempel uppmanar han de troende att ”söka upp faderlösa och änkor i deras nöd”, men hålla sig ”o­besmittade av världen (=det onda)”. Uppmaningen till goda gärningar är något vida mer än förbättrad moral i största allmänhet. Den nyfödda män­­niskans gärningar är ett svar på det ord hon har tagit emot. Gud har tagit det första steget. Allt lärjungen gör är ett gen­svar.

    Den troende har fått sitt innersta nyskapat. I första läsningen hörde vi den retoriska frå­gan: ”Vilket annat folk finns, vars gudar är det så nära som Herren, vår Gud, är oss?” Gam­­la Förbundets löfte är fullbordat i den nya födelse som lärjungen bär i sitt hjärta. Där­för bad vi i kollektbönen: ”Väck kärleken till liv i våra hjärtan, så att nådens liv i oss bevaras och kan växa”. Gud begär inte något orimligt av sina barn. Hans uppmaningar är samtidigt en maning att alltmer ta den gåva i besittning som de har fått. ”Guds kärlek är ingjuten i våra hjärtan, genom den helige Ande”, säger aposteln Paulus.

    Det är därför fienden tar vägen genom våra hjärtan för att sabotera den gåva de har fått. När de troende släpper in de onda tankarna och låter sig förföras, det är då las­ter­na växer till. Det är därför Jesus säger att ondskan kommer ”inifrån, ur människornas hjärtan”. Las­terna är främmande ockupanter. Människans ansvar och synd ligger i att hon låter sig för­föras. Då har hon inget annat och ingen annan att skyl­la på. Hon stod inte på vakt vid hjär­tats dörr utan föll för frestelsen och släppte in det onda. Fäderna säger: ”Det är bara ge­nom vår egen tröga och fördärvade vilja som vi släpper in det onda i vårt hjärta”. Ingen an­nan människa, inga omständigheter ”kan tillfoga oss något ont om vi inte själva medger det genom vårt hjärtas tröghet och klenmod”.

    Jesus börjar uppräkningen av lasterna med ”de onda tankarna”. Synden börjar med en tanke. Därför måste människan stå på vakt vid sitt hjärtats dörr. Hon kan inte hin­d­­ra fres­telserna att knacka på hjärtats dörr och bjuda ut sina varor, men lärjungen kan med nå­dens hjälp hindra frestelsen att komma in i hjärtat. Dörren kan bara öppnas ”inifrån”. Så länge hon avvisar frestelsen begår hon ingen synd. Hon förbli ren även om kampen gör henne utmattad.

    Att vaka vid hjärtats dörr är en konst. Människan kan inte hindra tankens kvarnar att mala, men hon kan välja vad hon släpper in mellan kvarnstenarna, god säd eller dålig, goda tankar eller onda. Allt avgörs vid hjärtats port, liksom viktiga domar ofta avgjordes vid sta­dens portar. De onda tankarna är svåra att hålla borta om människan inte ger näring åt de goda. Därför säger Jakob: ”Ta ödmjukt vara på or­det som är nerlagt i er”. Och eftersom människan är glömsk och ostadig måste hon re­gel­bun­det ge de goda tankarna ny näring genom läsning av Guds ord och bön. I grunden är det in­te orimliga krav som Herren ställer på oss. Det han kräver är inte något annat än att ta emot den nåd han hela tiden erbjuder och ger. ”Allt förmår jag genom som ger mig kraft”, säger aposteln.

    Vi ser mönstret i den heliga eukaristin. I bönen över gåvorna vid offertoriet skall vi snart be: ”Låt allt som här sker under heliga tecken bli uppenbar verklighet i våra liv”. Den heliga eukaristin stärker och bekräftar det nya livet. I dopet dog lärjungen från själviskheten för att med Kristus uppstå till det nya livet som Guds barn. I eukaristin tar den fullkom­liga gåvan från himlalju­sens Fader på nytt sin boning i lärjungen. Kristi verkliga kropp och blod stär­ker, förnyar och fullkomnar det nya livet.

    Trots att kampen inte är över, trots att den på ett sätt kan bli svårare och mera plåg­sam, och trots många besök i biktstolen, har något avgörande förändrats. Den troende vet ge­nom tron att ett nytt liv växer fram i hjärtats innersta.

    Lovad vare Jesus Kristus, som föder oss på nytt och ger oss del av det eviga liv där det inte längre finns någon växling mellan ljus och mörker.

    Amen.