– 5 Mos 34:1-12 Ps 66:1-3a,5,8,16-17 Matt 18:15-20 –

Den heliga Clara kände igen sin kallelse när hon hörde Francis­kus tala om fat­tigdomens rikedom. Själv säger hon i ett brev till en medsyster: ”Tänk på upp­rinnelsen till denna spegelbild, fat­tig­do­men som lades i en krubba och svep­tes i lindor. Änglarnas ko­nung, himlens och jordens Herre läggs i en krub­ba.”

Hon levde i barnets fullständiga beroende och förtröstan. Det­ta gjor­de henne inte barnslig, utan klok. Kardinaler och bisko­par kom för att lyssna till hennes undervisning.

Hon utsatte sin kropp för sträng botgöring, men den utstrålade en annan skön­het.

Mose får se det utlovade landet, men inte kroppsligen komma in i det. Det står att Gud ”begravde honom”. Ingen vet var hans grav är. Många har tänkt att han togs direkt in i härligheten. Mose hade ju redan ”um­gåtts med Herren an­sikte mot ansikte”.

Josua ”var full av vishetens ande”. Han för folket vidare, också när de knotar och är på väg att avfalla.

Evangeliet berättar om brodern som ”gjort orätt”. Ska­dan måste helas. Inte ge­nom att tala med andra om det! Undan­tag kan vara själasörja­ren. 

Först steget är att tala ”i enrum” med den som begått orätten. Till barm­här­tig­hetsverken hör att ”förmana syndaren”. Det kräver mod och öd­mjuk­het.  

Först därefter kan man tvingas ta andra som vittnen. För att bevara sak­­lighet och rättvisa.

Nästa steg är att ”tala om det för församlingen/kyrkan”. I praktiken för den som har herdeansvaret. ”Ett enda sjukt får skall inte få smitta hela hjorden”, säger Bene­dic­tus.

Men om ”han inte vill lyssna på församlingen/kyrkan” är hoppet ändå inte ute. Benedictus räknar bönen som den starkaste medi­cinen för en felande broder.

Mose hade bett för folket när det knota­de och avföll. Den heliga Clara bad med sin kroppsliga fattigdom och med hela sitt liv.

Den heliga eukaristin är både kroppslig och andlig. En försmak av det saliga skådandet.