– 4 Mos 12:1-13 Ps 51:3-6,12-13 Matt 14:22-36 –

”Mirjam och Aron började tala illa om Mose”. De menade sig ha skäl till det. Men så frågar de: ”Är då Mose den ende som Herren talar med? Ta­lar han inte med oss också?”

Situationen är märkligt aktuell. Det är många som talar illa om gudsfol­kets ledare, Petri efterträdare, idag. Som Mirjam och Aron menar de sig ha skäl till det.

Också Mirjams och Arons fråga känns igen i dag, men märkligt nog från det mot­satta hållet i det katolska spänningsfältet. ”Talar han (Gud) inte med oss också?” Det liknar moderna jämlikhetsargu­ment.

Skulle ”traditionalister” och ”prog­ressi­va” bära på inre likheter, trots alla olikheter?

Evangeliet berättar om den lärjunge som blev den förste påven. Han är till en början ivrig och går på vattnet. Men han sjunker när han lämnar sin Herre med blicken. Petrus hade mycket kvar att lära, men blev än­då betrodd med det högsta ämbetet.

Alla påvar har inte varit heliga. Ändå har de varit bärare av samma upp­­drag. Vår trohet mot dem har sin grund i tron på den Herre som gav dem uppdraget.  

Det sägs om Mose: ”Han var mycket saktmodig, mer än någon annan män­niska på jorden.”

Hans saktmod märks när hans ställning ifråga­sätts.

Tydligast ser vi det i hans bön för den som angripit honom och därför drabbats av spetälska. Mose ber: ”O Gud, gör henne åter frisk”.

Vad skulle hända om vi i de inomkyrk­liga frågorna tog Mose som före­döme?

Det betyder inte vekhet, ännu mindre feghet. Att lyfta sakfrågor, även kritiska, har stöd i traditionen. Men utan saktmod och ödmjukhet bär det inte god frukt.

Mose måste i förväg ha hört honom som säger: ”Lär av mig som har ett milt och ödmjukt sinne”.

”Han var mycket saktmodig, mer än någon annan män­niska på jorden.”