18 SÖNDAGEN UNDER ÅRET
2 Mos 16:2-4, 12-15 Ps 78:3-4,23-25,54 Ef 4:17, 20b-24 Joh 6:24-35
Bröd för att leva
Efter brödundret i ödemarken drog sig Jesus undan i ensamhet, men en stor mängd människor letar efter honom och finner honom. De var entusiastiska för att han mättat de fem tusen och vill göra honom till konung för att få tillgång till hans förmåga. Samtidigt är de blinda för vad han verkligen vill ge dem. Han försöker förmana dem: ”Arbeta inte för den föda som är förgänglig, utan för den föda som består och skänker evigt liv”.
Folket var förundrade, men förstod inte vem han var. De såg hans märkliga underverk, men var blinda för honom själv. Situationen upprepas i olika varianter genom historien. Människor lider nöd eller oroar sig för vad som kan hända med deras liv, med kyrkan, med klimatet. Ibland närmar de sig också kyrkan och Jesus. Men utan att känna honom. De förväntar sig att Jesus och kyrkan skall ställa upp på människans villkor. Hildegard av Bingen säger bistert: ”Gud förminskas till en dräng åt människan”.
Att Jesus inte ställer upp på dessa villkor beror inte på oförmåga eller småaktighet. Han vill ge människan så mycket mera än bröd. Därför handlar det sjätte kapitel i Johannesevangeliet inte främst om bröd, utan om Jesus själv.
När folket hört Jesu maning frågar de vad de skall göra för att utföra Guds verk. Då svarar Jesus: ”Detta är Guds verk: att ni tror på honom som han har sänt”. Folket förstår inte och hänvisar till att Israels folk under ökenvandringen fick manna att äta. Ja, svarar Jesus, men det var inte Mose som gav dem brödet. Så växlar Jesus tempus och säger: ”min fader ger er det sanna brödet från himlen”. Folket varken hör eller förstår, men ber: ”Ge oss alltid det brödet!” Då säger Jesus: ”Jag är livets bröd”. Det är kulmen i dagens avsnitt och ett av de sju ord där Jesus identifierar sig med den Gud som uppenbarade sitt namn för Mose i den brinnande busken, ”Jag är den jag är”.
I detta ord inte bara liknar sig Jesus vid bröd. Han säger att han är bröd. När Gud blev människa, blev han ett bröd, ett bröd för människans hunger, ett bröd som förtärs. Bilden sammanfattar hela hans liv. ”Människosonen har kommit för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många”. Vid den sista måltiden tar han ett bröd och säger: ”detta är min kropp som ges ut för er”. Det fullbordas på korset, där han inte berövas sitt liv, utan ger det. Jesus är den tydligaste bilden för vad bröd är, vars väsen är att förtäras. Brödet har i vår kultur blivit sinnebilden för människans behov av näring för att kunna leva. Behovet av liv uttrycks som ett behov av bröd. Behovet gör sig påmint på olika sätt. Varje andetag människan drar in är ett mottagande av liv. Utan det sjunker människan ner till stoft och intet. ”Du sänder din ande, då skapas liv”. På samma sätt gäller att människan inte kan leva utan bröd.
Det chockerande är att Jesus samtidigt avvisade frestelsen att förvandla stenar till bröd. Han gjorde det med stöd av ett ord ur Skriften som judarna kände till: ”Människan skall inte leva bara av bröd, utan av allt det som utgår ur Guds mun”. Jesus säger inte bara att han är ”bröd”. Han säger: ”Jag är livets bröd”. På honom har Fadern satt sitt sigill. Han är ett med Fadern. Ett oerhört anspråk. Han blev ”en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna”. Det är inte så konstigt att människor söker ”andlighet”, men tar anstöt av Jesus – eller ”tämjer” honom genom att göra honom till en profet, vishetslärare eller terapeut.
Därför är trosfrågan avgörande. Därför har kyrkan kämpat en hård kamp för att bevara läran om Kristus fri från falska läror. Inte för att krångla till det, utan för att endast tron på den sanne och verklige Kristus öppnar vägen för människan till Fadern. ”Den som inte känner Sonen, känner heller inte Fadern.” Jesus har kommit ”för att vi skall ha liv och liv i överflöd”, ett liv som räcker ända in i evigheten.
Tron bejakar den Fadern har sänt. Därför är tron en gåva. Människan tar med vilja och förnuft emot honom som Gud har sänt.
När människan har fått trons gåva, blir det hennes viktigaste uppgift att bevara och förvalta den gåvan. Att varje dag vända om från skenlivet till det verkliga livet. Då vill hon inte längre leva ”som hedningarna”, som enligt aposteln ”går under, bedragna av sina begär”. Då gör hon ingenting viktigt utan att först be om vägledning. Då vill hon leva av varje ord som utgår från Guds mun. Så att allt hon möter blir ett bröd från himmelen. En tröst eller en prövning. Vi hörde om folket som knotade i öknen. Det var en prövning ”för att se om de vill vandra efter hans lag och vilja”. Tron vet att det är av kärlek som han prövar och renar sina lärjungar.
Därför är löftet så enormt: ”Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta”. Samma löfte som i 23:e psalmen: ”Herren är min herde, ingenting skall fattas mig”. Eller i 73:e psalmen: ”när jag har dig, frågar jag efter intet på jorden”. Eller som Teresa av Avila säger: ”Gud ensam räcker”.
Det exklusiva och anstötliga anspråket får den oomvända och högmodiga människan att rygga tillbaka. När Jesus drar sig undan och lärjungen tycks övergiven och utlämnad – allt sker för att lärjungen skall fullborda sin omvändelse och ”förnyas i ande och förstånd, med den helighet som hör sanningen till”. Det är samma väg som han själv har gått. Och som gör lärjungens liv till ett bröd som bryts och förtärs, i kraft av hans Herres offer.
Att tro på Jesus är inget mystiskt. Det betyder att vända sig till och komma till honom. I varje ny situation. Precis som vi är. Antingen vi har syndat eller har bevarats i dygden, antingen vi är svaga eller starka, missmodiga eller hoppfulla. Han ger oss precis det vi behöver. Förlåtelse eller förmaning, tröst eller varning, mod att gripa in eller tålamod att vänta, kraft att härda ut eller iver att gå vidare.
Lovad vare Jesus Kristus som gett oss ett sådant löfte: ”Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”
Amen.