– 1 Mos 17;1,9-10,15-22 Ps 128:1-5 Matt 8:1-4 –

Traditionen säger att S. David var en benediktinmunk i England, som kom till Munk­torp i Västmanland på 1000-talet. Historikerna är tvek­sam­ma eftersom de historiska källorna är sena, men ibland vet trons folk bättre. Han blev Västmanlands skyddspatron.

David vittnade i ord och liv om den Herre som i evan­geliet botar en spetälsk man. Det sker som svar på dennes bön: ”Herre, vill du, så kan du göra mig ren.”

Mannens tilltal är en bekännelse till den Herre som kommer ner från Bergspredikans berg. I den har Jesus sagt: ”Ni har hört att det blev sagt…, men jag säger er”.

Nu bekräftas orden av hans gärningar. Dessa övergår vad nå­gon män­niska kan åstadkomma.

Redan Abraham och Sara fick en föraning om att Gud kan göra det mänskligt omöjliga. ”Skulle barn födas åt en man som är hun­d­ra år gammal?” Abraham ler och frågar sig själv hur Sara vid så hög ålder skall föda barn.

Men genom Isak upp­rättas ett ”evigt förbund”. Vi hör det i varje mässa: Jesu ord om det ”Nya och eviga förbundet i hans blod”.

Den spetälske bekänner sin tro på Herrens kraft. ”Vill du, så kan du gö­ra mig ren”.  

Men mannens bekännelse är också en bön. Han säger inte bara ’Jag vill bli ren’. Det är en bön i tro: ”Herre, vill du, så kan du…”.

För att vår bön skall få kraft får vi höra Jesu handling beskri­vas. Han sträc­ker ut handen och rör vid den spetälske. Det var både förbjudet och ris­kabelt. Jesus tog risken.

Det var en förövning till vad som skedde på korset där han enligt profe­ten tog på sig våra sjukdomar för att bota oss.

Jesu korta svar lyser av kraft och glöder av kärlek:

”Jag vill. Bli ren!”  

Det sker i försoningens sakrament.

Det stärks i varje eukaristi.