Kortpredikan S. Justinus, martyr
– Tob 2:9-14; 3:1 Ps 112:1-2,7b-9 Mark 12:13-17 –
Justinus Martyren (d. 165) är en av kyrkans första s.k. apologeter. Med förnuftiga argument försvarade han tron och kyrkan mot ont förtal.[1] Han vägrade att ”offra till gudarna”, trots att han visste att martyriet väntade.
Myntet med kejsarens bild var avskytt av judarna, men att betala skatt är inte avguderi. Jesus flyttar ner frågan på ”andra plats”, efter det första och viktigaste, att ge Gud det som tillhör Gud.
Och då finns goda skäl att ge ”kejsaren det som tillhör kejsaren”.
Det har kyrkan fått lära sig i en något ”vidgad” betydelse, när hon trott sig veta sådant som ligger utanför hennes kompetens, till exempel i vetenskapliga frågor. Eller att inhämta råd från den som vet mer, även om vederbörande inte är kristen. Benedictus manar abboten att också lyssna på den yngste i klostret.
Eller att lyssna på sin hustru. Tobit tror inte sin hustru på hennes ord, vilket ledde till ett onödigt familjegräl.
Men tyvärr avslöjar det också vad hon tänker om sin mans trohet mot lagen. ”Var har du fått för din rättfärdighet?” Tobit hade ju förlorat sin syn när han i trohet mot lagen hade begravt en landsman och sedan fått fågelspillning i ögonen.
Smädelse och ifrågasättande från de närmaste är svårare än mycket annat. Det liknar Jobs lidande. Också han hånades av sin hustru.
Och då är vi tillbaka vid det viktigaste, beredskapen att ”ge Gud det som tillhör Gud”. Det betyder att ge honom allt. Tro, hopp och kärlek. Vilket bara är möjligt med hjälp av hans nåd.
I den heliga eukaristin ger vi Gud det som tillhör Gud. ”Vi frambär de gåvor du själv har givit”, det är vår Herres Jesu Kristi eviga offer av sig själv. Och förenar våra egna liv med hans offer.
”Tag emot oss och låt det offer som vi frambär i dag bli dig till behag.”
[1] Hans apologier finns på svenska, Artos Förlag: Justinus Martyren