Apg 1:15-17,20ac,21-26 Ps 103:1-2,11-12,19-20b 1 Joh 4:11-16  Joh 17:11b-19

Att invänta glädjen

Påsken väntar på Pingsten. Påsken behöver Pingsten. Vi ser det redan bland apostlarna. De var överty­gade om att Kristus hade uppstått från de döda. De hade sett honom. Men de bör­jar inte ome­delbart predika. Något mera måste till. Efter himmelsfärden ser vi dem samlade, kanske i samma sal där de firat den sista måltiden. Apostlarna samlade runt Ma­ria, i ständig bön. På samma sätt väntar kyrkan de nio dagarna mellan Kristi Himmelsfärd och Pingst, den s.k. Pingstnovenan, i bön om och väntan på Anden.

    Evangeliet ingår i Jesu översteprästerliga förbön, hans testamente, hans sista ord och vilja. Orden är formulerade av den lärjunge som vilade vid hans bröst. Jesu sista ord är ingen predikan. De är en bön. Jesus r till Fadern för sina lärjungar och för sin kyr­ka. Han ber att de skall bevaras i hans namn, bevaras från det onda, att de skall hel­­gas i sanning­en.

    Men Johannes avslöjar också av­sikten med Jesu bön till Fadern: ”Nu kommer jag till dig, men detta säger jag, för att de skall få min glädje helt och fullt”. Han ger sina lärjungar ett oerhört uppdrag. Han ger dem verktyg för att fullgöra uppdraget, men allt är omslutet och genomsyrat av hans vilja att de skall fyllas av glädje. Naturligtvis inte vilken glädje som helst, utan av hans egen glädje, den han själv bär i sitt innersta. Och de skall få den ”helt och fullt”.

    Vi vet att evangelium betyder ett glatt budskap. Vid sin första predikan i Nasarets sy­na­goga låter han profeten Jesaja uttrycka det: ”Herrens Ande har smort honom att frambä­ra ett glädjebud till de fattiga”. Hans apostel uppmanar inte bara till ständig bön. Han säger också: ”Var alltid glada! Gläd er alltid i Herren!” Lukas berättar att apost­larna var glada över att smädas för namnets skull. När Paulus räknar upp andens frukter kommer ”glädje” på andra plats, föregånget av ”kärlek” och följt av ”frid”; kärlek, glädje, frid. När han beskri­ver Guds rike, sä­ger han att det består av ”rättfärdighet och frid och glädje i den helige An­de”.

    Ordet glädje kan betyda mycket. Det kan vara en ytlig känsla som snabbt för­svinner. Människan söker ofta glädje på fel ställe eller på fel sätt, vilket slutar i sorg och bedrövel­se. Medan den som sörjer och gråter kan bära å djup glädje. Vi vet att de tidiga mun­­karna ofta varnar för felaktig glädje. Benedictus varnar för till och med för det ytliga skrattet. I stället uppmanar de till sorg och tårar, men avsikten är att återvinna den riktiga gläd­jen.

”De som sår med tårar skall skörda med jubel.” Glädjen kan också vara olika mellan män­niskor, beroende på deras läggning. Några har sin glädje i att med sitt för­nuft lösa en teo­retisk gåta, andra har sin glädje i att sjunga och dansa, andra i att med sin vilja engage­ra sig. Ändå tar Jesus risken. Han talar om glädjen som ett kännetecken på Guds rike. Det finns något i glädjen som inte behöver förklaras eller försvaras. Glädjen är sin egen moti­vering.

    I andra läsningen säger Johannes: ”Vi har lärt känna den kärlek Gud har till oss och tror på den”. Människan ”lär känna” Gud på olika sätt, men för alla är kännedomen om Guds kärlek fylld av djup glädje. Det är ett tecken på att kunskapen om Guds kärlek är något gott och sant. Med glädje har vi lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Det är för att bevara sina lärjungar i glädjen som Sonen ber sin Fader för dem.       

    Bevara dem i ditt namn – Jesus skall lämna dem i yttre synlig mening. Därför ber han att de skall bevaras i det han lärt dem. Inte glömma, glida bort – och förlora glädjen. Han ber att de skall förbli i honom, som grenen måste förbli i vinstocken för att bära frukt. Det finns alltid en risk, också för dem som kommit upp i åren, att snärjas av det mindre viktiga, av det världsliga och mångahan­da. Bevara dem i ditt namn. Vi känner igen orden i den första bönen i Fader vår. Helgat varde ditt namn. Det första präglar det som kommer efter. Da­gens första tan­kar kan påverka hela da­gen. En liten avvikelse från kursen märks kanske inte på en gång, men efter en tid upp­täcker lärjungen att hon kommit på avvägar. Hon märker det på att glädjen är borta.  

    Ändå är det inte bara en fråga om disciplin och vilja. Ingen kan bevaras i glädjen utan Hjälpa­ren, den helige Ande. Det är om denne Hjälpare som Jesus ber, ty Hjälparen skall påmin­na om allt vad Jesus har sagt. Och vad kan då skilja oss från glädjen? Vilken föräl­der ger sitt barn en orm, när det ber om en fisk? Hur mycket mer skall då inte er Fader ge helig Ande åt dem som ber? Tiden fram till Pingst är oss given för att vi skall återvinna den and­liga glädjen.

Bevara dem från det onda – Jesus ber inte att lärjungarna skalltas ut ur världen men att de skall bevaras från det onda. De skall leva i världen, men inte vara beroende av den. Kasta inte bort glädjen genom att köra över sam­ve­tet! Det är ännu tid för påskbikt. Det är lätt att sucka och döma ut sig själv som hopplös. Kyrkans helgon visar att det inte krävs unika krafter. De enklas­te kan bli de klok­aste. Jesus prisar dem saliga som är fattiga i an­den. De har förstått sitt behov av vägledning och sökt den, hos goda rådgiva­re och fr.a. i bön. Den som ber om Andens ljus och vägled­ning upptäcker till sin förvåning att han får det ljus han behöver. Glädjen växer utan att vi förstår hur. Omdöme och ur­skilj­nings­för­må­ga är en gåva, men en gåva att be om, för att växa i glädje.

    Helga dem i sanningen – Helighet är ingen lyx för ett fåtal. Varje kristen är helgad till ett tempel åt den helige Ande. Sanningen är oss given genom den tro vi fått och som vi be­kän­­ner. Vi låter oss inte terroriseras av ”relativismen diktatur”, den värld som förnekar varje sanning och föredrar ficklampor där batteriet tar slut, medan den upprörs av och förföljer den Kyrka som blivit henne given. Redan be­kännelsen till Kyrkans tro är ett tecken på att vi förblir i sanningen. Även när vi sörjer över hennes svagheter och oroas av splittring, får ingen­ting beröva oss glädjen över Kyrkan. ”En ström går fram, som ger glädje åt Guds stad.”

    Pingstnovenan handlar inte om märkliga ting. Ändå tycks Herren vänta på något litet från vår sida. Han väntar på vår väntan. Denna urmänskliga handling, att vänta. ”Var stilla för Herren och förbida honom.” Vänta så länge att vi inser vårt behov. Det är då bönen blir bön. Också bönen om glädje. Den utlovade glädjen, Kristi glädje. Han som har sin glädje i att göra de bedrövade glada.

    ”Ande, salighetens ljus, gläd vårt hjärta med ditt rus, bli dess tysta jubelskri.”

    Amen.