Kortpredikan S. Mattias, apostel

– Apg 1:15-17,20-26  Ps 113:1-8  Joh 15:9-17 –

”Jag kallar er vänner.” Inte bara tjänare.

Det är kanske det största som Jesus säger till sina lärjungar och sin kyrka. Vänskapen är ju öm­­sesidig och på något sätt jäm­lik.

Tydligast ser vi det hos helgonen som blivit Kristi vänner. De ”får vad de än ber om”. I dem som ger sitt liv för sina vänner fortsätter Kristi kärlek att brinna. Kyrkans kallelse är att förlänga Kristi verk.

Ett liknande mysterium skymtar fram när Judas er­sät­ts med Mat­tias. Tolvtalet från det första Förbundet bekräftas och det nya Guds­­­­fol­ket tar gestalt.

Petrus tar till orda – någon måste ta initiativet. Men det är inte ett hugskott. Petrus för de andras talan och skälet finner han i skrif­ter­na, som mås­­te uppfyllas.

Två blev föreslagna – vi vet inte av vem. Man skymtar de troen­des samverkan och samsyn. Vad är en herde utan sin hjord?

Men det är Herren som leder skeendet. Alla ber till honom som ”känner allas hjärtan. Visa oss vil­ken du har utvalt.” Alla påminns om att apostlarna är ut­val­­­da. Den utval­de har svårare att förhäva sig, även om risken alltid finns.

Så kastar man lott och alla tar emot utslaget. Ingen/inga kan sä­ga: ’Vi vann’.

I världen pågår en ständig kamp om makten. Titeln ”minister” på­minner dock om vad makten är till för, att tjäna det gemensamma bästa.

Lukas berättar hur kyrkan handlar i en oförutsedd situation. Vi skymtar en ömsesidig samverkan mellan gudomligt och mänsk­ligt, ödmjuk bön och frimodigt handlande, lyssnande till Skrifterna och villkorslös överlå­tel­se.

Anden leder Guds folk, så att hon fullgör sin kallelse och kan vitt­na om ”vänskapens sakra­ment”.

O du helige Ande kom. Gör oss visa av ditt råd.