– Till Dan B:2,11-20 Ps 25:4-9 Matt 18:21-35 –

Vissa ord i den heliga Skrift har fått särskilt fäste i Kyrkans liturgi. Delar av Asa­rjas bön i den brinnande ugnen beds i varje ka­tolsk mässa.

När gå­vor­na burits fram ber prästen tyst och djupt böjd inför alta­ret: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med ödmjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”.

Asarjas bön ersätter det offer som inte längre kunde bäras fram i Jeru­salems tempel. Han ber ställföreträdande. Han ber att Gud inte skall upphäva sitt för­bund. Han hän­visar till Abraham, Isak och Jakob, Vi hänvisar till helgo­nen.

Han ber för ett folk i svår nöd. En bön i orostider. Som nu.  

I Jesu liknelse får en tjänare sin enorma skuld efterskänkt. Men hans ånger kan inte ha varit uppriktig. Han vägrar själv att förlåta en med­­broder, vars skuld var en bråkdel av hans egen.

Jesus lär oss att be: ”förlåt oss våra skulder så som ock vi för­låter dem oss skyldiga är”. Benedictus hänvisar särskilt till denna bön i sin regel, med tanke på ”de sår­an­de törnens skull som brukar skjuta upp”.

Gud verkar omutlig. Den som inte vill förlåta sin nästa kan inte räk­na med för­låtelse för egen del.

Guds ”omutlighet” är ingen brist i hans barmhärtighet. Tvärtom, det är flödet av hans barmhärtighet som inte får ”stoppas upp”. Detta sker när människan vägrar att förlåta sin nästa eller gör det motvilligt. Hjärtat är fortfarande delat.

Att förlåta är, med Asarjas ord, att följa Herren ”helhjärtat”. Den­na ”hel­hjärta­de” bön är en frukt av uppriktig ånger. Den som saknar ång­er mås­te be om den. Gud väntar på den bönen, och besvarar den.

Blodet från Kristi förlåtande hjärta förenar sig med människans andliga blod­system. Till nytt liv och glädje för den ång­erful­le och för hela kroppen. 

I varje eukaristi ber kyrkan: ”Herre, vår Gud, inför ditt an­sik­te ber vi med öd­mjukt sinne och för­kro­s­sat hjärta: Tag emot oss och låt det offer som vi fram­bär i dag bli dig till behag”.