– 1 Mos 3:9-24 Ps 90:2-6,12-13 Mark 8:1-10 –

”Om jag låter dem gå härifrån utan mat orkar de inte ta sig hem.”

Jesus bekymrar sig om folket där ute i ödemarken. Samtidigt blir det en kon­centrerad bild av hela hans livsverk. Utan hjälp tar sig människan in­te till sitt egentliga ”hem”.

Bibelns berättelse om hur människan drivs ut ur paradiset låter för många som en saga.[1] Männi­skans villkor är sig dock märkligt lika. Lusten att skylla ifrån sig… smärta och oro vid barnafödandet… vedermöda i arbetet… och allt ”vän­­der åter till jorden”. Skulle det vara allt?  

Hon är inte riktigt ”hemma” i den här världen. Något har gått förlo­rat, men ”läng­tan till paradiset” finns där. Varifrån kommer den?

Det som beskrivs som ett straff är inte Guds sista ord. Redan att Gud sätter på dem kläder visar på en fortsatt omsorg. I kampen mellan or­men och kvinnan och hennes säd skymtar ett hopp. Hon och hennes barn, hennes son, skall tram­­pa sön­­der ormens huvud. Evangeliet skym­tar fram, det ”första evangeliet” det s.k. ”proto­evan­geliet”.

De tidiga fäderna ser sambandet mellan Eva och Maria. Vad Eva band genom sin otro, det löste Maria genom sin tro.

I bibelns sista bok, dess 12:e kapitel, ser vi kvinnan igen. Kampen har vunnits av hennes son.

Det som återstår är den kamp som kvinnans barn måste utkämpa, de som ”hål­ler Guds bud och har Jesu vittnesbörd”.

Kyr­kans och Marias barn väljer tron före otron, lyd­nad före olydnad. Men det sker i tro, i kraft av Sonens seger.  

Kyrkan, personifierad av Maria, firar det i den heliga eukaristin, antydd i bröd­undret, där Jesus visar sin omsorg om folket. ”Utan mat orkar de inte ta sig hem.”

Längtan efter det förlorade paradiset får näring och förvandlas till hopp.

---

[1] Fackteologer använder uttrycket ”myt”, men då måste vi tillägga att det är en ”sann” myt.