1 Mos 15:1-6;21:1-3 Hebr 11:8,11-12,17-19 Luk 2:22, 39-40

Finns det hopp för familjen? Finns det något hopp utan familjen?   

När Gud sände sin Son för att befria människorna från deras svåraste fiender, synden, döden och djävulen, då lät han ho­nom växa upp i en vanlig judisk familj. Den gudomlige Befria­ren dök inte upp på den mänsk­liga sce­nen som en ängel eller en himmelsk super­varelse. Han levde merparten av sitt liv i en vanlig familj. Redan det visar vilken roll famil­jen spe­lar i Guds plan.

    När totalitära regimer vill stöpa om samhället efter en viss ideologi, då börjar de ofta med att svartmåla och ifrågasätta familjen. Det har tyvärr ofta blivit ett framgångsrikt pro­jekt, inte minst i vårt land. Hälsan i ett samhälle kan avläsas på hur det står till med fa­mil­jen. Vartannat äktenskap lär i vårt land sluta i skilsmässa etcetera. Försöken att krossa familjen är dock i läng­den dödsdömda. Familjefientliga ideologier är lika vanmäktiga som djävulen själv, han som inte kan skapa något alls. Han kan bara ska­da, förvrida och för­stö­ra. Lika lite kan någon stat eller politisk makt skapa en enda familj. Det kan bara Ska­pa­ren själv genom naturens egen or­­d­ning. När ett barn blir till genom kärle­ken mel­lan man och kvinna är det redan en familj, hur svag och hotad den än är. Fa­miljen är äldre än alla stats­­bildningar. Redan det oförvillade förnuftet vet att familjen är den miljö som bar­net be­höver för att växa till som männi­ska.

    Vår Befriare och Frälsare ville förvisso mera än att skapa trygga familjer. Han ville åter­föra människan till sin himmelske Fader i den familj som kallas Guds rike. Je­sus varnar för att låta bindningen till familj och släkt bli ett hin­der för Guds ri­ke. Han säger att de närmas­te i familjen kan bli den kristnes svåraste fiender. Han mar­kerade själv när hans närmaste försökte ”ta tillbaka honom” till hans jordiska familj och hindra honom att fullgöra sitt upp­drag. Men trots allt detta låter den himmelske Fadern sin Son växa upp i en vanlig fa­milj. Vi hörde att Josef och Maria, efter att ha fullgjort allt som föreskrevs i Her­rens lag, ”å­ter­vände till sin hemstad Nasaret i Galiléen. Pojken växte och fylldes av styrka och vis­het och Guds välbehag var med honom”. Den väldige kämpen som skulle ge alla männi­skor förlåtelse, evigt liv och befria dem från satans herravälde, denne Befriare växte upp i en vanlig familj.

    Hur kan denna familj hjälpa oss? Det är ingen roman­tisk och ”lyckad” familjebild vi ser. Familjen var fat­tig. Barnet fick fö­das utanför alla medicinska och sociala skyddsnät. Famil­jen måste fly till främmande land. Det är ingen glät­tig familjebild som kyrkan fram­stäl­ler. Inte heller fanns det någon skylt i Nasaret som talade om att här bor ”den heliga famil­jen”. Sel­ma Lagerlöfs ”Kris­tus­legender” är på många sätt uppbyggliga att läsa, men de bygger på den fromma fantasin, kristologin är tvek­sam och man kan missa målet med Jesu barn­dom och uppväxt. Ano­nymt och i all stillhet levde familjen i Nasaret som alla andra famil­jer. Ma­ria och Josef lärde sitt barn att tala och gå, att be, att leva tillsammans, att arbeta. På sab­ba­ten gick de till synago­gan. Vår fantasi får inte mycket material för hur deras fa­miljeliv såg ut. Hans mor göm­de och begrundade i sitt hjärta. Vad Josef tänkte vet vi ingenting om. Sannolikt dog han någon gång under Je­su uppväxt och Jesus övertog kanske ansva­ret som familjeför­sör­ja­re. Men i stort är det trettio tysta år.

Famil­jen är lika ödmjuk som jorden i vilken fröet växer till. Famil­jen är jordmå­nen för den väx­ande männi­skan. Det ger varje familj dess heliga uppgift och kal­lelse. Ingen social ingenjörskonst och inga politiska värdegrunder kan ersätta den. Just här ligger familjens storhet och hemlighet. Bortom det sensationella och i yttre me­ning framgångsrika. Famil­jen är vad Bene­dictus säger om klostret, ”en skola i Herrens tjänst”, en skola i konsten att leva som männi­ska. Familjen är grundskolan, där barnet lär sig de fundamentala mänskli­ga dygderna, klokhet, rättvisa, mod och måttlighet. Därför sä­ger kyrkan till politikerna: Håll tassarna borta från att styra och ordna det som familjen bäst kan göra själv, eftersom de av naturen står barnen närmast. Er skyldighet är att skydda och främja familjen! Det är en skyldighet som påverkar hela samhället. Man kunde tillägga att det också skulle vara na­tio­nalekonomiskt lönsamt, men det hör nog inte hem­ma i en pre­dik­an. Det är fa­miljen, in­te in­di­­viden, som är urcel­len för de mänskliga ge­men­skapen. Det är i familjen människan vä­xer till och blir en unik person.

Varje män­­niska har en far och en mor att tacka för att hon lever. Varje sund kultur vet att vi är skyldi­ga våra för­äldrar respekt, heder och omsorg – hur stora svagheter de än har eller har haft. Många från andra kulturer än vår förvå­nas över hur de äldsta i vårt land läm­­nas till in­stitutioner. Varje tro­gen far och mor är värd ett nobelpris. Sam­tidigt vore det fåfängt att för­söka leta fram värdiga pris­tagare. Vad stort sker, det sker tyst. Ju mer kyr­kan har för­stått Jesu hemlig­het desto mer har hon också velat hedra och vörda Jo­sef och Ma­ria. Men varje familj är okränkbar och bär i sig heligheten som ett frö.

Famil­jen är barnets första ”kyrka”, där föräldrarna förkun­nar tron genom sina ord och sitt exem­pel. Därför är föräld­rarnas arbete och möda, deras oro och bekymmer, om­slutna av kyr­kans och den heliga familjens särskilda förbön.

Vad skul­le inte ske om de många osäkra och frånvarande fäderna i vår tid våga­de ta Josef som sitt föredöme? Eller om man i familjen började be Rosenkransen regel­bun­­det? Till varje familj säger kyrkan: Glöm inte din värdighet! Det kan se hopplöst ut, men familjen bär på ett gudomligt löfte. Orden till Abraham kunde också riktas till famil­jen: ”Fruk­ta inte, jag är din sköld!” Föräldraskap är ett gudagivet uppdrag och har full­makt och aukto­ritet. Ordet auk­to­ritet, som mång­a tvekar inför idag, är kidnappat av fienden och tros vara auk­toritär maktutöv­ning. Men missbruken upphäver inte bruket. Aukto­ritet är släkt med ordet för att växa. Att ut­öva auktoritet är att hjäl­pa den andre att växa.

Många föräldrar har dåligt samvete i förhållande till sina egna barn. Många barn har svå­righeter att förlåta och förso­nas med sina föräldrar. Maria och Josef är familjens bäs­ta vän­ner och starkaste skydd. Det barn de såg växa upp var för­vis­so unikt, men ett tec­ken på att Jesus vill vara närvarande och växa till i varje familj, både med sin tysta när­varo och med sin för­son­ande och nyskapande kraft.

Jesus, vår frälsa­re och befriare, lät sig fö­das och växa upp i en mänsklig familj. Den he­liga familjen hjälper oss att tro på familjen. Varje familj är, trots all sin bräcklighet, ett hopp­fullt tecken. Den lilla familjen, infogad i kyrkans familj under Marias och Josefs be­skydd, pekar mot den slutliga och allt om­fat­tande familjen i Guds evi­­­ga rike. 

     Amen.