Kortpredikan

– Mal 3:1-4; 4:5-6 Ps 25:4b-5b,8-10,14 Luk 1:57-66 –

Evangelisten Lukas väver in förelöparens och frälsarens födelse­be­rättelser i var­andra.

Redan förelöparens födelse väcker förundran och glädje där up­pe i Juda bergsbygd. Frälsa­rens födelse skall av änglarna förkun­nas som en stor glädje för herdarna i Betlehem.

Förelöparen behövs, för att, som profeten säger, re­na och luttra guldet och silvret.

Julens änglar får ofta sällskap av demoner, som inte tål att friden och glädjen får råda.

Demonernas avsikt är att leda till förtvivlan. Därför vil­seleder och förvirrar de. De är listiga och hänsynslösa, men stres­sa­de och ner­vösa, ty de vet att änglarna är star­kare.

Demonerna tänder laster, både köttsliga och tankeburna, som skapar oordning, vilka förstör friden.

Änglarna väcker dygder som är star­kare, och mänskligare. De samarbetar med människans förnuft och vilja.

Låt oss där­för, säger de monastiska fäderna, stå på vakt vid vårt hjärtas dörr. Ständig vakt!

Avvisa varje köttslig frestelse och ond tanke redan vid porten. Släpper vi in dem blir kampen längre och svårare. Men inte hopplös.

Bikten renar och ger nåd. Bönen är det dagliga verktyget. Släpp inte bönen innan friden är åter­ställd.

Ingenting är viktigare. Det vore att föredra något framför Jesus, som kommer för att ge frid och födas i hjärtat.   

Det är källan till denna frid, Jesu Kristi födelse, som vi skall fira.

Vi hör Je­sus säga det i varje mässa: ”Min frid ger jag er”.

Vi skyddar den friden som Maria vårdade sitt barn.

Vi ger den vidare till varandra, till alla människor av god vilja.

Det är det vi önskar när vi säger: God jul!