Ords 31:10-13, 19-20, 30-31 Ps 128 1 Thess 5:1-6  Matt 25:14-30

Att ta sin glädje i besittning

Det är lätt att missförstå liknelsen om de tio talenterna/punden. Och missförståndet kan bli stort. Vi hör om en man som fördelar sina ekonomiska tillgångar bland sina tjänare och re­ser bort. De som fått fem respektive två talenter gör genast affärer och fördubblar sina ka­pi­tal. Den som fått en talent däremot gräver ner den i jorden. När ägaren kommer tillbaka får de två första beröm, medan den som grävt ner sitt kapital får en hård dom och ett fruk­tansvärt straff. En sådan tolkning kan användas som försvar för grov kapitalism och en grym människosyn. Som om livet gick ut på att vara energisk och smart, eller att vara fram­­gångsrik i affärer. De som misslyckas är då bara att bekla­ga. – Så har liknelsen tol­kats, men det är en rent världslig tolkning. Ett stöd för så kallad ”fram­­­gångs­­teo­logi”, som om målet för det kristna livet vore materiell lycka och framgång. Man har glömt vem det är som berättar liknelsen och vem det är som delar ut talenterna.

    Det är Jesus som gett oss liknelsen och läsaren/lyssnaren märker under liknelsens gång att det är han själv som både delar ut talenterna och den som fäller domen och ut­lovar belöningen: ”Gå in till glädjen hos din Herre”. Den glädjen skymtar fram i hela liknel­sen och är bakgrunden till dess allvar.

Det är glädjande redan när människan förstår att hon är förval­tare. Livet är inte ett pro­jekt människan ger sig själv. Livet är ett upp­drag att förvalta. Tanken att män­ni­skan är su­ve­rän ägare till livet kan verka lock­ande. Jag fullbordar mitt liv utan att stå un­der någon annan. Men, dels är risken stor att hon ”går i väggen” redan här i livet, dels byg­ger det på en illusorisk lögn. Ingen har gett sig själv livet. Livet är en gåva. Ingen har själv bestämt sina gener, sina för­äldrar eller sin uppväxtmiljö. Människans frihet är inte total. Det är den gudlösa världens misstag. Kristen tro säger att människan är förvaltare, med frihet att an­vända sina gåvor efter eget förstånd. Tjänarna tog kreativt egna initiativ och an­vände egen fantasi. Men hon äger inte livet. Hon förvaltar det. Redan den in­sik­ten ger en befriande gläd­je.

Vi har olika gåvor. Det står att mannen delade ut talenterna ”åt var och en efter hans förmåga”. Vi kan inte alltid förstå olikheten mellan människors olika gåvor. Ibland verkar det ”orättvist”, men varje människa har fått gåvor som passar just honom eller henne. Ing­en har alla gå­vor, men alla har nå­gon. Den stora sabotören i denna Guds ordning är avund­­sjukan. Män­niskan lockas att se med sned blick på andras gå­vor, och får där­med en ursäkt att förakta den egna förmå­gan. Avunden härstammar från djä­vulen, som inte var nöjd med sin lott, utan ville bli lik Gud och själv vara suverän. Avunden är glädjens mot­sats. Man blir sjuk av den. Att i stället tacka för de andras gåvor är redan det en glädje, och en upptäckt. Vi är inte konkurrenter utan olika lemmar i en och samma kropp.  

Redovisningen sker i fullkomlig rättvisa. Människan skall inte dömas efter något stan­dard­­mått, utan efter hur hon har förvaltat just det liv och de gåvor hon har tagit emot. Det är både en tröst och ett ansvar. ”Av den som fått mycket skall det krävas mycket”, säger Jesus. Men ingen har hel­ler fått så litet att hon slipper redo­vis­ningen. Inte heller den som handlar i lydnad är befriad från ansvar. Förvalta­ren i Bene­dictus regel skall handla ”enligt ab­botens upp­drag”, men ändå ”med omdöme”. Han ska själv ”avlägga räken­skap på do­mens dag”. Att steg för steg upptäcka denna frihet i lydna­den, är redan det en glädje.

Vari består talenterna? Egentligen är det hela människans liv. Allt är gåvor. Tid, talanger, pengar, fysiska, mentala och andliga gåvor. Vad har du, o människa, som du inte har fått? Därför skall allt redo­visas. Men de tidiga utläggarna av denna liknelse började inte med detta. Talenter­na var för dem de gåvor som Kristus givit sin kyrka och hen­nes apos­tlar att för­valta, framför allt Guds ord. För Orige­nes är det största uppdraget att tränga allt djupare in i Guds ord, att upp­täcka och utvinna dess enorma rikedomar. För att mång­dubbla ta­len­ternas antal och dela med sig av Guds outtöm­liga ri­ke­do­mar. Medan den som grävde ner pundet symboliserar den som nöjer sig med den ytliga och enbart bokstav­li­ga innebörden. Många som avvisar Bibeln visar sig har läst den bara på ett bokstavligt sätt. Därför behö­ver vi hjälp av hur kyrkans tradition och lärare har läst och förstått den, inte minst bibelns andliga innebörd, som gömmer sig ”under ytan”.

Den kristne har förstått att livet inte är hans eget projekt, utan en gåva att förvalta. Han vet att Gud inte be­gär mera än han ock­så ger kraft till. Han vet att det inte hand­lar om att lyc­kas eller ha framgång i världslig me­ning. En kyrkofader säger: ”Också med en liten ta­lang kan du göra stora ting. Du är inte fattigare än änkan som bar fram sin skärv/sina kop­par­slantar. Du är inte mera obildad än de båda fiskarna Petrus och Johannes.” Fat­tig­dom kan vara en bättre utgångspunkt än rikedom, sjukdom kan leda till en större gåva än hälsa. Men någon pen­sion talas det inte om. Det finns all­tid mera att upptäcka och för­valta.

Det är lätt att tycka synd om mannen som grävde ner sin talent i jorden. Domen verkar så orimligt hård. Men han är inte ömkansvärd. Han var inte bara lat och bekväm. Han be­dömer sin Herre. När han talar om sin Herre som ”en hård man, som skördar där han inte har sått”, då talar han mot bättre vetande. Thomas av Aquino kommenterar detta och sä­ger: ”Gud begär aldrig något av en människa utan att först ha gett möjligheten att upp­fylla det”. Mannen har gjort sig ett alibi för att slippa ta sitt ansvar, slipper att ”svara an”. Han skyller på sin rädsla, den sämsta av vägvisa­re. Till slut blir han rent fräck: ”Här har du vad som är ditt”. Den hållning­en är ett arv från Adam, när han i rädsla gömde sig för Gud. Han hade ju valt misstro och olyd­nad fram­för tro och lydnad. Därför lig­ger det en bister logik i att hans talent tas ifrån honom och ges åt den som vill ta emot gå­vor.

Den räddhågade lägger skulden på andra eller på annat. Av rädsla att göra fel gör han ingenting alls. Kanske aktar han sig för grova överträdelser, men är blind för under­låtelser. Han missbrukar nåden och sätter sitt ljus under skäppan.

Evangeliet befriar från denna rädsla. Men den räddhågade människan måste vå­ga se sin rädsla, och be om mod. Kanske be om hjälp att se, hos en god vän eller en klok själa­sörjare, som kan peka på ho­nom som lyfter av rädslans tunga och förlamande bördor. Det är inte mänsk­lig framgång som efterfrågas. De två tjä­narna får inte lön för att de varit duk­tiga, utan för att de varit go­da och trogna, trogna i det lilla.

Evangeliet är en vidunderlig kallelse till glädje. Vi bad i kollektbönen: ”Fader, du alla goda gåvors givare, som låter vår glädje bli full­kom­­lig om vi tjänar endast dig, låt det vara vår högsta lycka att älska och tillbe dig”.

Men vägen dit är insikten om att jag själv kan sabotera alltsammans. Att bäva inför detta allvar är sunt och mänsk­ligt. Den bävan be­reder väg för glädjen. Den leder till den Herre vars innersta vilja det är att få möta oss med orden: ”Du gode och trogne tjänare. Gå in till glädjen hos din Herre”.

Må vi nu med samma bävan gå in i den eukaristiska gläd­jen.   

Amen.