– Ef 1:15-23 Ps 8:2-3a, 4-7 Luk 12:8-12 –

Paulus har inlett sitt brev till efesierna med den hisnande utsagan: ”all­ting är sam­man­fattat i Kristus.”

Därför ber han att de troende skall få ”vis­hetens och uppen­barel­sens ande”, att deras ”in­re öga skall få ljus”. Han ber att de skall få kunskap, hopp och kraft.

Kunskap – ”kunskap om honom”. De flesta irrläror har sitt upphov i en­sidig eller fel­aktig tro på Kristus. Det påverkar allt, eftersom ”allting är samman­fat­tat i Kristus”, all­ting står i relation till honom.

Det är honom vi skall ”kän­­nas vid” och bekänna in­för män­niskorna. Ibland i ord, alltid i hand­ling. Han möter oss i vår behövande nästa. Vi represen­terar honom inför dem vi möter.  

Hopp – utan hopp om trons ”rika och härliga arv” orkar vi inte. Det går av sig självt att se bort, blunda och skynda vidare med de egna projekten.

Kraft – aposteln påstår att samma ”oerhörda kraft” som uppväckte Kris­tus från de dö­da finns i hans Kyr­ka – och i oss, som är hans lemmar. Allt är på väg att läg­gas ”un­der hans fötter”, men vi är hans redskap, hans tunga, hans händer och fötter.

Det ger en märklig frihet från bekymmer, också för vad vi skall sä­ga. ”Den he­lige An­den skall låta er veta vad som behöver sä­gas.”

När Ignatios av Antiokia (d. ca 107) är på väg till martyriet i Rom skri­ver han brev till försam­lingarna. Han vädjar också till de medkristna i Rom att inte hind­ra det martyri­um han tycks längta ef­ter. Det märkliga är den lätthet och glädje som breven vittnar om.

”Födelsestunden ligger framför mig. Förlåt mig, bröder, hindra mig inte från att leva.” Ignatios vill bli mald mellan vilddjurens tän­­­der för att bli ett rent Kristi bröd.[1]

Det är ingen överspänd fanatiker som talar, det är en befriad människa.

En äldre liberalteologisk präst plågades av tvivel på bärande inslag i den krist­na tron. Men han erkände att han gärna läste Ignatios brev – på grundspråket dess­utom. Då var det något i honom som kapitulerade.

Ignatios skriver: ”Min åtrå är korsfäst, och hos mig brinner inte någon lust till det jor­dis­ka. Men det finns ett levande och talande vatten inom mig som säger från mitt in­re: ’Kom till Fadern!’”

Vi följer den rösten när vi firar den heliga eukaristin, tar emot den heliga kommunio­nen och fortsätter att göra det i bön och handling.

---

[1] Vi hör det som ”Kommunionantifon” i dagens mässa. Ett av få undantag från regeln att i mässans liturgi duger bara ord från den heliga Skrift.