– Apg 22:30; 23:6-11 Ps 16:1-2a,5,7-11 Joh 17:20-26 –

Inför stora rådet, som bestod av både fariséer och saddukéer, säger Paulus: ”Det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag nu har ställts inför rätta”.

Det var ett skick­ligt drag. Paulus vet att farisé­er­na tror på upp­stån­delse och ett liv efter döden, medan sadduké­er­na förnekar allt sådant. En häftig diskussion uppstår. Pau­lus räddas ur den akuta krisen och kan fö­ra bud­skapet vida­re. På natten får han tröst av Her­ren: ”Var inte rädd. Så som du har vittnat om mig i Jerusalem måste du också vittna i Rom”.

I sin översteprästerliga förbön talar Jesus om vari det eviga livet består. Lärjungarna skall dras in i den kär­­lek som råder mellan Fadern och So­nen, och som är den helige Ande. ”Liksom du, fa­der, är i mig och jag i dig, skall också de vara i oss.”

Enligt Jesu ord är det detta som gör att ”världen skall tro”. ”Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.” Världen behöver helgon för att förstå.

I sitt första brev säger Johannes: ”När han uppenbarar sig kom­mer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom sådan han är”. Lär­jungens insikt, hans kontemplation, växer takt med hans he­lighet. I sin tur är helighe­ten en frukt av den helige Ande.

Jesus ber att de skall få se hans härlighet: ”Fader, jag vill att de som du har gett mig skall vara med mig där jag är, för att de skall få se min härlighet”.

Där­­för ber vi om kär­lekens Ande, ”så att vår vilja kan behaga dig genom att bli ett med din”. (kollektbönen)

Målet skymtar i Jesu bön till Fadern: ”för att den kärlek som du har älskat mig med skall vara i dem, och jag i dem”.

Hans bön får kött och blod i den heliga eukaristin. 

”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”