Apg 17:15,22-18:1 Ps 148:1-2,11-14 Joh 16:12-15

Paulus förkunnar evangeliet på areopagen i Athen, fyllt med alta­re och gudabilder. Dit sökte sig den kulturella eliten.

Han knyter skickligt an till deras intresse för ”religiösa ting”. Till en bör­jan får han deras öra. De förstår att Gud inte bor i tem­pel byggda av människohand. En av deras egna skalder har sagt: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till.”    

Men när han fortsätter och säger att människan nu måste om­vän­­da sig, och att alla skall dömas genom en man som har upp­stått från de döda, då skiljer sig andarna. Det blev för ”kroppsligt” för den grekiska tanken och för närgånget för dem som bara är in­tresserade av att dis­kutera idéer och ”andlighet”.

Några gör sig lustiga. Andra vill höra mera.

Kroppslig uppståndelse och ”en dag då Gud skall döma världen med rättfärdighet”, är en anstöt för den hög­modiga män­ni­skan. Paulus läm­nar dem och tycks i fortsättningen inte vilja för­kunna annat än korset.

Det finns en gräns där fortsatt samtal fördunklar och förnekar tron att Gud har gripit in genom att bli något så kroppsligt som människa.

Det är den stora tragiken, en djävulens triumf och framför allt något djupt omäns­k­ligt. Ty det som alla kun­de bejaka – ”I honom är det vi lever, rör oss och är till” – är vad Paulus själv förkunnar för dem som ”vill höra mera”. Pau­lus är både profet och mystiker. Bara ett citat: ”Av honom och ge­nom honom och till honom är allting”.  

Vi känner igen apostelns mystik i Jesu undervisning om trons högsta hem­lighet, den heliga Treenigheten. Sonen är san­ningen, sänd av Fa­dern. Anden för in i hela san­ning­­en och leder till Fa­dern.

Där fullbordas och förverkligas den hedniska insikt som Paulus citera­de på areopa­gen: ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”.

Vi firar det i varje eukaristi.

Låt oss be om urskiljningens ande, som visar när vi lyhört skall samtala och när vi skall tala profetiskt.