– Apg 14:5-18 Ps 115:1-4,15-16 Joh 14:21-26 –

Paulus förkunnar i Lystra. Där fanns en man som varit lam sedan födelsen. Lu­­kas berättar: ”Han hörde på när Paulus talade.”

Paulus måste ha märkt det och fäster blicken på honom. Han ser att mannen har tro så att han kan bli bo­tad. Så sker också.

De flesta som bevittnar det ser bara något mirakulöst och häftigt. De ger sig inte tid att tänka efter. De tror att ”gudarna” har stigit ner ibland dem. De ger dem grekiska gudanamn och kal­lar Pau­lus för Zeus och Barnabas för Her­mes.

För apostlarna blir det ett tillfälle att förkunna skillnaden mel­­­­lan ”maktlösa gudar” och ”den levande Guden”.

De försöker få människorna att tänka efter, inte bara reagera med känslan. ”Vad tar ni er till?”

Så talar de om den Gud ”som har skapat himmel och jord”. Själ­va är apostlarna ”svaga män­ni­skor”, trots de gåvor som Gud har lagt i deras händer.

Av liknande skäl vill inte Jesus ”visa sig för världen”. Det skulle uppfattas som mirakulöst och häftigt, men stanna vid det.

Den lame mannen måste ha tänkt efter när han hörde Paulus ta­la. Då var ock­så sinnet berett för tron.

En tro som öppnar för det som övergår alla mirakler. Jesus säger om sig själv och Fadern: ”Vi skall komma till ho­nom och stan­na hos honom”.

Vi firar det i varje eukaristi. De som ”hör” blir botade.