Heliga Trefaldighets dag

2 Mos 34:4b-6, 8-9 2 Kor 13:11-13 Joh 3:16-18

Utsidan som avslöjar insidan

Den bibelvers vi har hört kallas ibland ”lilla bibeln”. Den är ett koncentrat av hela bi­beln.

”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.” Det kan verka underligt att höra den versen idag på den heliga Trefaldighets dag, då vi firar vem Gud är, mera än vad han gör. Vi firar den osynliga insidan av Gudo­men, medan vår bibel­vers be­skriver utsidan. För­klaringen är att utsidan återspeglar insi­dan. Det vi hör, att Gud av kär­lek sänder sin Son, åter­speg­lar vad som hela tiden sker på insidan, i Gudomen själv. De tre gudomspersoner­na lever i ett ömsesidigt givande och tagande. Fadern ger sig av kärlek åt Sonen och So­­nen åt Fadern, i en kärlek som är en egen per­son, den helige An­de. De tre gudoms­per­so­nerna genom­tränger varandra så totalt, att de finns i varandra, utan att sammanblandas eller upplösas. Därför kan Johannes säga att ”Gud är kärlek”. Det är denna gudomliga kär­lek som uppenbarar sig för oss män­ni­skor, när Gud ger oss sin Son och sin helige Ande. Det vi har firat under jul, påsk och pingst är ett utflöde av Guds väsen, av ho­nom själv, som är Fadern och Sonen och den helige Ande.

Vi hörde det som en hälsning i mässans inledning: ”Vår Herres Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.” Vi kände igen det i andra läs­ningen, där aposteln önskar ”Je­su Kristi nåd, Guds kärlek, gemenskap från den helige An­de åt er alla”. Några ser för sitt inre öga den kända ikonen av de tre männen som tas emot av Ab­ra­ham och sitter i en öppen halv­cirkel, som en inbjudan till betraktaren att ta del i mål­tiden, att bli delaktig av Guds kärlek.

Redan Mose fick höra det. ”En Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet” en Gud som vill förlåta vår missgärning och synd och ta oss till sin arvedel. Denna Guds kärlek når sin kulmen när han sänder sin älskade son i världen. Inte för att dö­ma den, utan för att rädda den. Gud nöjer sig inte med att informera människan om sitt sinnelag och sin välvilja. Liksom Fadern av evighet älskar och liksom tömmer ut sig i So­nen, uttömmer sig Sonen och blir människa. Han blir fattig för att göra oss rika. Gud blir människa för att gudomliggöra männi­skan. Anden, som är Guds kärlek, utgjuts i våra hjär­tan, för att dra in oss i kärlekens eviga kretslopp. Den mat han ger är ingenting mindre än han själv. Genom Anden förvandlas bröd och vin till Kristi kropp och blod, vilket gör oss till levande lemmar i hans egen kropp, och därmed delaktiga av den heliga Treenigheten.

Tron på Fadern, Sonen och den helige Ande finns i kyrkan från början, även om den in­te är tydligt formulerad ens i Nya Testamentet. Det är först när falska läror dyker upp som kyr­kan tvingas tänka igenom och formulera sin lära om den heliga Tre­enighe­ten, väl med­veten om att inga be­grepp kan täcka in verklig­he­ten. Ändå behövdes det för att avslöja så­dana läror, som i början har ett sken av rimlig­het, men till slut visar sig vara åter­vänds­grän­der som upplöser mysteriet. Kyr­kan bevarar denna tro som sin dyrbaraste skatt.

Gud valde att avslöja hemligheten stegvis. Det hade stridit mot klokhetens bud att up­penbara hela sanningen på en gång. En kyrkofader säger: ”Det gamla förbundet för­kun­nade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya förbundet uppenbarade So­nen och antydde Andens gudom. Nu bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydli­gare.” Vår moder Kyrkan leder oss stegvis in i sanningen. Inte bara genom katekes och under­vis­ning, men också genom att lägga litur­gins och bö­nens ord i vår mun. Orden för oss in i verk­lig­heten. När vi framskrider i det kristna livet och dess tro vidgar sig hjärtat, säger Be­nedic­tus. Hjärtat blir en boning för den heliga Treenigheten. Så att den/de kan leva i oss och förvandla oss. Hela vårt liv från dopet, varje mässa, var­je dag, varje steg och var­je korstecken, sker i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”.

Det betyder inte att vi tror på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i det gamla förbun­dets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Herren är en.” Katekesen instämmer: ”Vi tror fast och förklarar entydigt att det finns en enda sann Gud, oändlig och oföränderlig, obegriplig, allsmäktig och out­säg­lig”.

Men den sanne Guden, källan till allt, låter en flod välla fram. Det är hans Son. Han ger oss att dricka av dess vatten. Det är Anden. ”Alla drack de av sam­ma andliga dryck.” Allt har sin källa i den Treenige, som är ge­menskap och delaktighet.

”Knappt har jag börjat tänka på Enheten förrän Trefaldigheten sköljer över mig”, säger en kyrkofader. Det går ju inte att tänka sig enhet, om det inte är en enhet mellan flera. Fa­dern vore inte Fader utan sin Son. ”Den som inte har Sonen, har inte heller Fadern”, säger kärlekens apostel. Lika lite som Sonen vore Son, utan enheten med sin Fader. Och An­den vittnar hela tiden om So­nen och leder till Fadern. De tre Gu­doms­perso­ner­na utger sig själ­va i varandra, de ge­nomtränger varandra, de finns i varand­ra, samtidigt som de var och en är per­soner, ty i Gudomen finns inget opersonligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestationer” av Gud, en av fornkyrkans falska lä­ror. Vi tillber var och en av som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fa­dern är det.

”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten”, fortsätter vår kyrkofa­der, ”förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han har sin glädje i att inte vilja eller göra något annat än vad Fadern vill och gör. Otaliga exem­pel i evan­gelierna vittnar om denna enhet mellan Fadern och Sonen. Anden är Faderns ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

Det är lätt att få svindel när man tänker på Treenigheten. Någon tycker att det verkar krångligt. Men vilka är alternativen? De som finns är bistra. När tron på den Tre­enige för­svin­ner uppstår ett vacuum. Lite förenklat kan man se två alternativ. Det ena är tron på den upphöjt Ende, som krä­ver underkastelse, men som driver ut kärleken och friheten. I andra diket flyter man om­kring i det svärmiska flummet, där allt till slut upplöses, inklusi­ve män­­­ni­skans värde och värdighet. Möjligen kan man tro på Gud, men den guden spelar inte någon roll längre. Människan blir i praktiken ateist, den moderna sekularismens tra­giska öde, ibland med inslag av en vag eller svär­misk andlighet.

Vårt svar på dessa hopplösa alternativ är tron på Fadern, Sonen och den helige Ande. Den tron är en skimrande pärla som lockar och övertygar med sin skön­het och sin väl­doft. Finns det något större, något skö­nare? Finns det något som är bättre för människan? Finns det något som ens kommer i närheten av det vi firar idag, tron på Fadern, Sonen och den Helige Ande? Det övergår all filosofi och alla vis­hetsläror, utan att göra våld på förnuftet. Det utmanar alla andra religio­ner, samtidigt som det är källan till gemen­skap mel­lan alla män­niskor. Den låter som om vi trodde på tre gudar, men är enhetens källa. Den är ofatt­bar, men samtidigt enkel, när den tas emot i tro. När det stolta förnuftet böjer sig för den uppenbarade sanningen för­med­lad av den he­liga, katolska och apostoliska Kyr­kan. Domen fäller människan själv genom att avvisa den öppna­de famnen. Beviset finns i män­niskan själv, i hennes djupaste läng­tan, i hennes oän­dliga be­hov av kärlek, en kärlek som ges av nåd och som förvandlar och gudomlig­gör. ”Så älskar Gud världen.”

Därför bekänner vi vår allraheligaste tro – i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Amen.