3 Söndagen i fastan

2 Mos 3:1-8a, 13-15 1 Kor 10:1-6,10-12 Luk 13:1-9

Brinnande närvaro, glödande varning, vädjande förbön

Det börjar med en brinnande buske i öknen. Det fortsätter med en glödande varning av aposteln. Det slutar med en vädjande bön aven trädgårdsmästare

Det börjar i öknen vid berget Horeb/Sinai dit Mose drivit sina får. Han har tvingats fly undan Farao, men kan inte glömma sitt folk, som förtrycks under främmande makter. Det som händer där ute i öknen är upptakten till något nytt i religionens värld. En buske som brinner, utan att brinna upp. Mose går närmare. Han vill betrakta den underbara synen. Då ropar Gud ur busken: ”Mose, Mose.” Han svarar: ”Här är jag.” Han varnas för att komma närmare ”Dra dina skor av dina fötter. Ty platsen där du står är helig mark.”

En kultur som inte håller något för heligt blir till slut människofientlig. Ett samhälle som tror sig ha rätt att göra allt som tekniken kan göra, också att förgripa sig på själva livet, det samhället förvandlas till en djungel, där de starkare först sorterar bort eller dräper de svagaste och sedan tar sitt eget liv. Vår förre påve kallade det ”en dödens kultur”.

Den Helige avslöjar sitt namn. Det avslöjar den Gud som inte är gjord av människor, utan själv har skapat allt. ”Jag är.” Den sanne Guden gör sitt namn känt för människan. Det inleder något nytt i religionens värld. Han har redan gått in i människans historia genom att göra sig till Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Han vill nu befria och rädda sitt folk ur deras fienders våld. Han skall föra dem till ett eget land. Den sanne Guden visar sig vara en befriare och räddare. Mose är en förebild till Kristus. Mose befriar sitt folk. Kristus befriar alla folk ur deras slaveri under främmande makter. Han vill föra dem till ett eget land, det Skriften kallar Guds rike.

I andra läsningen berättar aposteln Paulus om folkets väg till det utlovade landet. Folket har gått genom Röda havet och under vandringen leds av en eldstod om natten och en molnstod om dagen. De får beskydd och mat under vandringen. De får vatten ur klippan och manna från himlen. Allt detta som hände är exempel, säger aposteln, som skall vägleda den kristna församlingen. Israels historia blir en bild för Kyrkans liv. Kristus är den nye Mose, som genom sin död och uppståndelse befriar den vanmäktiga människan ur slaveriet under främmande herrar. Han ingår förbund med oss genom sin heliga Kyrka och leder oss mot det utlovade landet, Guds rike.

Den brinnande busken är en bild för Guds brinnande närvaro i Jesus, Marias son, en gudomlig närvaro som ändå inte förtär hans mänsklighet. Inför Jesus står människan på helig mark. Vi hör honom säga: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” ”Jag är” – det är en utläggning av vad Mose fick höra som det heliga Gudsnamnet. Det är han som säger: ”Omvänd er”. Han säger inte som många predikanter gör idag: ”Du duger som du är. Det räcker med att tro på Guds kärlek.” Mose fick uppmaningen att ta av sig skorna. Vi får uppmaningen att vända om. ”Omvänd er. Guds rike är nära.”

Det riket är oss ännu närmare. Genom dopet, konfirmationen och kommunionen tar eldslågan sin boning i människans innersta. Jesus har kommit för att tända denna eld i människors hjärtan. På den första pingstdagen fördelade sig elden över apostlarna och den tänds i varje människa som lämnar alla avgudar och låter Jesus bli sitt livs ledare och Herre. Fastetiden är till för att blåsa liv i den elden och för att föra oss ut ur vår mänskliga vanmakt.

Elden slocknar när den döpte begår en allvarlig synd. ”Dödssynden” dödar det nya livet och släcker elden. Hos den som begår mindre allvarliga synder och lider av allmän tröghet, för elden en tynande tillvaro. Aposteln talar med glöd i rösten om den har begär till det onda eller som knotar och klagar: ”de blev liggande döda i öknen”. Ofta märks det på att omdömet vacklar. Lärjungen kan inte längre se och bedöma de olika fenomenen runt omkring henne. Som i evangeliet, när människorna tror att de som drabbas av olyckor och övergrepp skulle vara större syndare än andra. Förvisso kan olyckor ha sin grund i människans synd, men därav följer inte att människan får tillämpa det på andra. Då har man gjort ett system av det hela. Jesus drar en annan slutsats. Olyckor är varningstecken. För att vi inte ska glömma vår värdighet och somna in i falsk säkerhet. Aposteln säger: ”Den som tror sig stå stadigt, skall se till att han inte faller.” Det är en glödande varning.

När elden för en tynande tillvaro blir stegen tunga. Knotande och tvivel tar över i hjärtat. Jesus berättar liknelsen om fikonträdet. Det bär ingen frukt. Vingårdens ägare vill hugga bort det. ”Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?” Men trädgårdsmästaren vädjar och ber för sitt älskade fikonträd: ”Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år..” Mose vädjade för folket när det knotade och glömde vad Gud hade gjort med dem. Han är en förebild till Kristus, vår himmelske överstepräst, som vädjar för oss inför Fadern. Maria samverkar med sin gudomlige Son. Kyrkan ger oss denna fastetid för att blåsa liv i den tynande elden. Det är ingen rättighet. Vingårdens ägare säger till slut till trädgårdsmästaren: ”Om det inte bär frukt, kan du hugga bort det”.

Trädgårdsmästaren Kristus är praktiskt. Han lovar att gräva och gödsla. Men vi måste låta honom göra det. Gräva – måste man göra för att avlägga en uppriktig bikt. Gräva lite djupare i samvetets mörka hörn. Obekända synder saboterar friheten och glädjen. Samvetsrannsakan blottlägger underliggande orsaker till att vi inte bär frukt. Avsikten är att befria. Befria från det gnagande dåliga samvetet. Befrias från det ständiga ältandet. Bikten är inte en börda. Den lyfter av bördan och leder till befrielse.

Gödsla – det nya livet behöver näring. Genom läsning och bön. ”Läs av nöje”, säger den helige Hieronymus. Aposteln talar om att dricka, dricka ur en andlig klippa. Men det är en ovanlig klippa, ty den är rörlig. Den följer med folket på vandringen. Aposteln talar klartext: klippan var och är Kristus. Att lyssna till hans ord är att dricka. ”Lyssna, så får er själ leva”, säger profeten. Källan rinner till i människans innersta.

Boten och bönen kan inte skiljas från barmhärtigheten. Alla tre nämns i kollektbönen. Barmhärtigheten börjar hemma, mot de närmaste, mot den som vi har svårast med, som vi blundar för och kanske inte ens har upptäckt. Den fortsätter till dem som saknar det vi har i överflöd.

Omvändelse är att vända sig om och se. Mose tänkte: ”Jag vill betrakta den underbara synen.” Så började det när Gud befriade sitt folk. Så fortsätter befrielsen när vi vänder oss bort från vårt själviska jag och på nytt upptäcker den brinnande busken, Guds brinnande närvaro på altaret, att det är han som vädjar för oss inför Fadern. Det nya livet tänds på nytt. Hjärtat blir brinnande. Amen