Gör inte skillnad på människor
23 Söndagen under året
Jes 35:4-7a Jak 2:1-5 Mark 7:31-37
Gör inte skillnad på människor
Aposteln Jakob ger denna uppmaning i dagens andra läsning. Han har stöd av aposteln Paulus: ”Gud gör inte skillnad på människor”. Långt före det moderna talet om jämlikhet, långt innan det blev ett politiskt ideal, har detta funnits, inte bara i kristen, utan också i judisk tradition. Inte bara i Nya utan också i Gamla Testamentet. Den grundläggande orsaken är att alla mäniskor är skapade av samme ende Gud. ”Inför honom finns ingen mänsklig storhet,” säger den vise Syrak. ” Han tar inte parti mot den fattige utan lyssnar till den förorättades bön. Han gör sig inte döv för den faderlöses nödrop eller för änkan som oavlåtligt klagar”. Redan Mose lag säger: ”Var inte partisk när ni dömer, lyssna lika noga på låg och hög. Frukta ingen människa, ty domen är Guds”. Den kristna tron bekräftar detta. Aposteln Jakob säger: ”Om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen stämplar er som överträdare”.
Långt ifrån alltid har de kristna följt denna grundlag, men den har hela tiden funnits där, Insikten om en återupprättad ordning, byggd på att alla människor har en gemensam Fader, en enda Gud och skapare. Den tron relativiserar de tänkesätt och den rangordning som finns i alla mänskliga samhällen, den som bygger på sociala, ekonomiska, genetiska och andra olikheter. Ett universellt broderskap bygger på att vi alla har en och samma Fader.
Det utesluter inte att också de kristna har böjt sig under de lagar som stiftats av legitima auktoriteter, under domare och polis, under lärare och föräldrar. Men de kristna har i grunden vetat att också kejsare och presidenter står under samme Herre och en gång skall dömas av honom. Läraren eller föräldern, som begär lydnad av sina barn, har vetat att det är ett uppdrag, som måste utföras, men som inte är självpåtaget, utan just ett uppdrag från honom, från vilken allt vad Fader heter har sitt namn. Därför vet föräldern att han är skyldig sitt barn den djupaste respekt. Benedictus säger att de yngre skall vörde de äldre och de äldre skall älska de yngre. Då behöver denna olikhet i det mänskliga livet inte hota enheten, utan kan fördjupa den. Likaså de som har haft andra uppdrag i samhället. När de lyssnar till kyrkans röst har de vetat att minister betyder tjänare, att deras auktoritet är till för det gemensamma bästa.
Också kyrkan har sina särskilda ämbeten och ordningar. Paulus kan försvara sitt apostoliska ämbete och uppmana sin lärjunge Timotheos att inte låta församlingen se ner på honom, fastän han är ung som församlingsledare. Hebreeerbrevet säger: ”Lyssna till era ledare och foga er efter dem. De vakar över era själar eftersom de en gång skall avlägga räkenskap. Gör det till en glädje för dem och inte till en tung börda; det skulle inte vara lyckligt för er.”
Men kyrkan måste gång på gång påminna sig om att sådana ämbeten är tjänster. Alla vet det, i teorin, men alla är glömska och högmodet utrotas inte på en gång. Ju större uppdraget är, desto strängare blir domen. Jesus klagar över sina lärjungars äregirighet och säger entydigt: ”Den som vill vara störst bland er skall vara de andras tjänare.” Jesus tvättade sina lärjungars fötter, och säger: ”En är er mästare, ni är alla bröder”.
Mönstret blir nästan ännu tydligare i Benedictus regel. Abboten får inte göra åtskillnad på person i klostret. Den som är född fri skulle inte ha något företräde framför den som inträdde som slav. Om den förnäme inträdde en timme efter sin slav, fick ha stå efter sin tidigare slav i klostrets rangordning.
Trots denna fundamentala jämlikhet kan regeln tänka sig en ändring, men då oberoende av social bakgrund och status. Det som avgör är goda gärningar och ödmjukhet, det nya rikets lag. I slutet av regeln skymtar detta rike fram, när det står att bröderna skall överbjuda varandra i inbördes lydnad. Alla är på väg mot samma mål, dragna dit av tillvarons ende Herre.
De flesta vet nog detta, i teorin. Ändå har kyrkan låtit sig beklädas också med värdslig makt och storhet. Ibland tycks Kyrkan behöva påminnas om det t.o.m. av omvärlden. Trots att världens problem är att man försöker åstadkomma ett jämlikt samhälle, men har avskaffat Fadern. Vi vet det i teorin, ändå smyger sig världsliga tänkesätt och reaktioner in när vi inte är på vår vakt. Benedictus säger att alla gäster skall tas emot som Kristus, särskilt fattiga och pilgrimer, ty det är i dem man först och främst tar emot Kristus. Så tilllägger han: ”Fruktan för de rika kräver ju av sig själv att man hedrar dem”. Den ”fruktan” kan idag gälla inte bara rikedom, utan också titlar, ställning, utbildning, förmågan att tala för sig, eller annan s.k. status. ”Gör inte skillnad på människor”, sade aposteln. Jakob vädjar till eftertanke: ”Hör på, mina bröder, har inte Gud utvalt dem som är fattiga i världens ögon och skänkt dem trons skatter och arvsrätt till det rike han har lovat dem som älskar honom?” Också Paulus ber oss tänka efter: ”Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud.”
Maningen är enkel: Gör inte skillnad på människor. Det handlar ytterst inte om moral och social jämlikhet, utan om Guds vilja och plan med den mänskliga familjen. Paulus formulerar vad som redan skett i Kyrkan genom tron och dopet, och som gör henne till ett tecken för hela mänskligheten: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.
Det är den enhetens gåva vi fått av nåd, den gåva vi är kallade att vittna om inför världen. Det är den gåvan vi bekänner och firar i den heliga eukaristin.
Amen.