Gåva och gengåva

22 Söndagen under året

5 Mos 4:1-2, 6-8 Jak 1:17-18, 21-22, 27 Mark 7:1-8,14-15, 21-23

Gåva och gengåva

Människan kan mycket, hennes kapacitet tycks nästan obegränsad, men det finns en gräns. Hon kan inte skapa sig själv. Hon har fått livet som en gåva. Förmedlad av far och mor, men skapad av Gud. Det är egentligen självklart, men också själv­klara sanningar försvinner i dimmor när otron tar över. Den sekulära människan vill knappast påminnas om detta. Hon föredrar illusionen att vara helt suverän och självbestämmande. Det kan se lov­ande ut, men vem skall hon då tacka för alla livets gåvor? Och när det inte går som man tänkt, då slutar det lätt i anklagelser, uppgivenhet och bitterhet. ”Besinna att Herren är Gud”, säger psalmisten, ”han har gjort oss och inte vi själva” (1917). I andra läsningen hörde vi apos­teln Jakob säga: ”Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva kommer från ovan, från himla­ljusens fa­der”.

Livet är en gåva, men gåvan är skör och behöver skydd. Därför påminner Mose om en annan gåva som Israels folk har fått, Guds stadgar och bud. Den gåvan har de fått för att skydda livet, så att folket når det utlovade landet och kan ta det i besittning. Lagen var och är Israels stolt­het, ett tecken på att Gud särskilt vårdar sig om detta folk. Också andra folk kunde se Israels vishet och insikt. ”Vilket annat stort folk ägde så rättfärdiga stadgar och bud?” Lagen pekade mot lagens givare och hans omsorg om sitt folk. Också detta väck­te för­undran. ”Vilket folk har gudar som är dem så nära varje gång de åkallar honom?” Än idag väcker Israels folk förundran, ibland uppblandad med avund och ofta med hat. Den som avviker från andra får räkna med reaktioner.

Ändå skulle det inte stanna med utkorelsen av Israels folk. Den är en förebild och en förövning till alla folks utkorelse, det nya folk som Gud vill skapa, en förnyad mänsk­lighet, den kristna och ka­tolska kyrkan. Mose är en förebild för den nye Mose, Jesus Kris­tus, som inte bara ger sitt folk en lag, utan en ny gåva, ett nytt och evigt liv. Aposteln Jakob sade: ”Han födde oss till livet genom sanningens ord”. Genom dopet och tron är vi födda in i det­ta nya liv. Vi kan tacka inte bara för livets gåva, utan för det nya och eviga livets gåva.

Gåvan är till för att ges tillbaka. Kärleken är ju ömsesidig. Aposteln liknar gensvaret vid en skörd, som bär frukt i ett nytt liv. Därför uppmanar Jakob oss att ödmjukt ta vara på or­det som är nerlagt i oss och som förmår rädda våra liv. Han uppmanar oss att bli ordets göra­re, inte bara dess hörare. ”Att söka upp faderlösa och änkor (och flyktingar) i deras nöd, det är en fromhet som ren och fläckfri inför vår Gud och fader”. Gåvan ges tillbaka för att den skall växa och nå sin fullbordan.

I evangeliet hör vi hur detta fördjupas och når sin kulmen. Jesus citerar profeten som redan kritiserat dem som ärade Gud bara med sina läppar, men vars hjärtan är långt borta. Jesus fullbordar denna profetiska under­visning. Han vill skapa ett folk som inte bara följer yttre bud och stadgar, utan som tar emot gåvan i hjärtat och ger tillbaka kärlek av ett rent hjärta.

I bibeln är hjärtat människans centrum för både förnuft, vilja och känsla. Det är hjärtat som får insikt och det är hjärtat som älskar. Så löd ju det bud som redan Mose hade för­medlat och som Jesus bekräftar: ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela ditt för­stånd och med hela din kraft”.

I Jesus blir allting ställt på sin spets, både för Mose lärjungar och för den kristna kyr­kan. Gåvan kan bara tas emot med människans innersta, med hjärtat. Det är därför i hjär­tat som fienden utmanas. Det är från hjärtat som det onda kommer. Inte så att det onda har sin källa i människans hjärta, men det är genom hjärtat som människan samverkar med det onda. Det onda kommer från fienden, djävulen, men han har en budsförvant i var­je människas hjärta, en böjelse att lockas av andra röster än sanningen och därmed bere­da väg för synden.

Människan vill inte gärna höra detta. Hon vill hellre skylla på andra, på omständighe­ter och tillfälligheter. När synden kommer på tal vill hon inte veta av sin egen frihet och sitt eget ansvar. Men Jesus säger tydligt att det onda kommer inifrån, från männi­skans hjärta.

Det är kärva ord, men egentligen befriande och hoppfulla. De andra kan vi inte ändra på. Endast sitt eget hjärta råder människan över. Det är i hjärtat som människan släpper in de onda tankarna och ger sitt bifall åt allt det onda som Jesus räknar upp. Men det är ock­så vid hjärtats port hon kan avvisa frestelsen och bereda rum för de goda tankarna. ”Fram­för allt skall du bevara ditt hjärta.”

Därför uppmanar Jakob oss att ta vara på ordet som är nerlagt i våra hjärtan. Därför uppmanar oss Jesus att gå in i vårt hjärtas kammare och be till Fadern i det fördolda. Där avgörs inte bara kampen, där växer också friden, glädjen och det nya livet. Därför står det om jungfru Maria att hon bevarade Jesu ord i sitt hjärta.

En gåva har inte nått sitt syfte innan den har tagits emot. En gåva av kärlek väntar på gen­svar. Sådan är ju kärleken. Vårt livs uppgift är att ge tillbaka den gåva vi fått och får. Därför bad vi i kollektbönen: ”väck kärleken till liv i våra hjärtan…”. Därför har Gud inte ba­ra sänt sin Son, utan ger oss sin kärleks Ande, för att väcka denna gengåva, till liv.

Ett hjälpmedel att väcka kärleken till liv är att minnas, att påminna oss alla de gåvor vi fått, både på det naturliga planet och genom den tro vi fått. Det är också hans gåva som gång på gång drar oss tillbaka från våra irrvägar och på nytt förlåter oss alla synder.

Med viljan förnyar vi vårt gensvar och upptäcker att det gensvaret är vår största glädje, själva meningen med det mänskliga livet. Guds rike, det utlovade landet, växer till i män­niskans hjärta.

Därför firar vi eukaristi. Vi tar på nytt emot Guds kärlek och ger den tillbaka genom att förena oss med Kristi offer och överlåtelse till Fadern.

Amen.