Annandag påsk

Hela denna veckan är en enda påskdag, den åttonde dagen, upptakten till den nya ska­pelsen. Det bygger inte på drömmar, tankar eller känslor. Graven var tom. Inga försök att bortför­klara den tomma graven lyckas riktigt. Han var död och begraven. Hypoteserna om att lärjungar­na stulit kroppen och hittat på alltsammans väcker bara flera och större frågor. Hur skulle de varit i stånd till något sådant, efter katastrofen vid Golgota? Apostlarna är tillförlitliga vittnen om att något måste ha hänt, något som var starkare än deras rädsla och förvirring. Något har hänt i historien, något som förvandlat historien. En ny historia börjar denna dag, den dag då fienderna ligger slagna på Röda havets strand och den nya dagens folk drar vidare mot det utlovade målet.

Den som har intellektuella tvivel får tuggmotstånd. Det finns förnuftiga argumenten för tron på uppståndelsen. Inte bevis i strikt mening, men argument som väger tyngre. Skep­tikern och förnekaren får flera frågor att besvara än den som, likt Johannes, vågar sig in i den tomma graven, den som ser och tror.

Problemen för de troende är ofta av annat slag. Vi mötte dem redan på vägen till kor­set. Inre trötthet, rädsla och missmod. Påskglädjen vill kanske inte riktigt infinna sig. Åt­minstone inte som tidigare. Varför?

Vi hörde igår att den uppståndne inte visade sig för hela folket, utan för dem som åt och drack med honom, för dem som följde honom på vägen till korset. De var inte duktiga och starka. Apostlarna flydde och Petrus förnekade. Men de gick inte långt bort. De stan­nade i närhe­ten. När Israeliterna passerat Röda havet hann de inte långt innan de började knota och längta tillbaka till gurkorna och melonerna i Egypten. Somliga fastnade i sitt knotande och blev lig­gande döda i öknen. Och då hjälpte inget påskgodis. Men de fick hjälp, en koppar­orm att se upp emot. Utan kors ingen uppståndelse.

Kyrkan firar i år 500-årsdagen av Teresa av Avilas födelse. Hon som blev kyrkolärare säger: ”Den uppståndne visar sig i själens mitt, så som han visade sig för apostlarna”. Vem vill inte få ett sådant besök? Den uppståndne i det egna hjärtat, i själens mitt!

Men hur ska han göra om där redan tronar en konung, det egna jaget, eller om hjärtat är fullt av räddhågade och självupptagna tankar? Kroppens naturliga trötthet är en sak. Men den måste noggrant skiljas från knotande, avundsjuka, självömkan och andra självupptagna tankar.

Vägen till påskglädje är ingen annan än den vi övade oss att gå före påsken. Och mitt i påsknatten påmindes den döpte om att han hade dött från synden. Vi såg de egna tan­karna ligga döda på havsstranden. De är lika envisa som Faraos motstånd i Egypten. De måste förintas och krossas. Men när de avslöjas och bekämpas med korsets kraft har de ingen chans.

Vi får i varje mässa precis den hjälp vi behöver. Kyrkan lägger orden i vår mun: ”Herre, jag är icke värdig att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord så blir min själ helad”.

Vad säger den uppståndne? Precis det han sade till apostlarna: ”Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er”.

”Den uppståndne visar sig i själens mitt, så som han visade sig för apostlarna”.

Amen.