Trettondedag Jul – Epifania

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a, 5-6 Matt 2:1-12

Sannsaga

Evangeliet på Trettondedag jul doftar av rökelse och myrra. Det glimmar av guld och lyser från de vise männens kläder. Luften fylls av sång om stjärnan som inte leder bort men hem. Den religiösa fantasin har fått fria tyglar av detta sagolika evangelium.

Skeptikern tror sig här se exempel på att det bara är en saga, utan kontakt med verk­ligheten. Men gör man sig besvär att gå till källorna, då finner man bakom de sköna ut­smyckningarna tunga skäl för att det finns historisk verklighet i allt det sagolika. Det gäller både de vise männen och stjärnan. De österländska stjärntydarna var babyloniska hov­funktionärer, som med hjälp av drömtolkning och stjärntydning gav råd till högt uppsat­ta personer. De kan mycket väl ha hört om löftet i fjärde Moseboken: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. Man har också funnit fenomen på himlavalvet just vid den aktuella tiden, en ko­met eller en hastigt uppflammande stjärna.

Men det tyngsta skälet till att det hela är verkligt finns i evangeliet självt. Matteus be­rättar inte en saga, utan bister verklighet. Herodes är ingen mytologisk gestalt. Hans grym­ma meriter är historiskt kända. Evangelisten skriver dock inte historia i vanlig mening. Han be­rättar om hur den utlovade Messias kommer till sitt folk, men avvisas. Det börjar redan här. Hela Jerusalem gör gemen­sam sak med Herodes och oroas över att det fötts en ny konung. Längre fram i sitt evan­gelium skriver han att folk skall komma från öster och väs­ter och sitta till bords med Abra­ham i hans rike, medan de själva skall kastas ut i mörker. Vi har hört det formulerat av Johannes: ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte e­mot honom”.

Det är i denna bistra verklighet som det sanna ljuset lyser. Ty mörkret fick inte makt över det. De vise männen genomskådar Herodes hyckleri, men låter sig inte dras in i ar­gumen­tation eller politik. De följer det ljus som gått upp i deras hjärtan. De låter stjärnan leda dem fram till barnet och dess moder. De faller ner och tillber.

De gåvor de bär fram skimrar och doftar, men vittnar alla om barnet. De renhjärtade sökarna ser och för­står att det är en konung, därför ger de barnet det bästa som skapelsen frambringat, guldet. Rö­kelsen pekar ännu högre. Matteus ger förklaringen i det tidigare ka­pitlet. Barnet är av gu­domlig härkomst. Dess namn är Immanuel, det betyder: Gud med oss.

Myrran pekar mot barnets öde. Det skall dö på korset och kvinnorna kommer för att smörja den döda kroppen. Men de kom förgäves. Han hade uppstått. Mörkret hade inte fått makt över ljuset.

De vise männen får del av detta ljus. De återvänder inte till Herodes, utan tog en an­nan väg tillbaka till sitt land. Den skimrande sagan visar sig vara sann. Herodes lämnas ensam med sitt ursinne och sina mordiska planer. Människan vinner inte seger genom att brottas, utan genom att tillbe, säger den helige Franciskus.

Denna tillbedjan upptäcker vad som egentligen äger rum. Det är Gud själv som sö­ker oss i Marias son. Det är från detta barn som dragningen utgår. Det offer vi frambär i denna eukaristi har han själv lagt i våra händer.

”Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.”

Kom låt oss tillbedja honom.

Amen.