Att söka barmhärtigheten
26 Söndagen under året
Hes 18:25-28 Fil 2:1-11 Matt 21:28-32
Att söka barmhärtigheten
Gud tröttnar aldrig att förlåta oss; det är vi som tröttnar på att söka hans barmhärtighet.” Så säger vår påve Franciskus. Vi hörde något liknande i kollektbönen: ”Din skonsamhet och mildhet är det främsta tecknet på din allmakt. Låt oss ständigt sträva mot det goda du berett åt oss”. Både barmhärtigheten och allmakten kan bli en lära eller en ide, som människan hävdar och försvarar, men inte söker. Då blir hon blind och förstår snart ingenting av det hon säger sig tro på.
Hon blir som den ene av de två bröderna i Jesu liknelse, den som sade: ”Jag skall gå, Herre”, men som inte gick. Den andre säger först nej, men ångrar sig och går. Det finns flera utläggningar som rymmer en god portion sanning, men ändå missar en viktig poäng.
Redan tidiga kyrkofäder såg de två bröderna som en bild för judar och hedningar. Judarna hade sagt ja till Mose lag, men när sedan lagens fullbordan, Kristus, kom, då möttes han av ett nej. Hedningarna, däremot, öppnade sig för den Gud hade sänt. Tolkningen har ett visst berättigande, men stämmer ändå inte riktigt. Alla judar var inte avvisande och alla hedningar inte bejakande.
En annan tolkning ser i den ene brodern dem som bekänner tron, i motsats till dem som handlar. Den ene säger ja till tron med sina ord, men lever inte efter den. Den andre avvisar av olika skäl tron, men följer ändå höga moraliska krav. Ibland används denna tolkning som ett argument för att man inte behöver bekänna sig till tron och gå i mässan, bara man gör sitt bästa i vardagen. Bröderna blir symboler för kontrasten mellan hyckleri och moralisk redbarhet. Den ene sonen säger till och med vördnadsfullt: ”Jag skall gå, herre.” Men hans ord saknar täckning i hans liv. Den andre däremot verkar obstinat och olydig, men i efterhand ångrar han sig och går. Tolkningen rymmer flera portioner sanning, men riskerar att förlora evangeliets dynamik.
För Jesu åhörare var liknelsen dynamit. Folkets ledare, de äldste och översteprästerna, menade sig vara goda representanter för Israels tro. Men på vägen hade de blivit blinda. När Johannes Döparen kom och predikade omvändelse, då avvisade de honom. Nu avvisar de också Jesus. Skökor och tullindrivare däremot, de som hade sjunkit längst ner på den sociala rangskalan, lyssnade till både Döparen och Jesus. De hade först sagt nej till rättfärdigheten, men ångrade sig och vände om. När Jesus säger att horor och tullindrivare ska komma före översteprästerna till Guds rike, då var det ett skandalöst yttrande. Hans ord rymmer en utmanande och nyskapande kraft.
Idag är den moraliska reaktionen förändrad. Det tullindrivarna gjorde när de sålde sig åt ockupationsmakten och tog ut extra avgifter för att stoppa i egen ficka, det fördömer man lika energiskt idag. Medan sexuell lösaktighet kan räkna med en annan acceptans, åtminstone i det offentliga rummet. Jesus kan användas som stöd för det som idag råkar vara politiskt korrekt.
Men då har man missat poängen i liknelsen. Liknelsen gör inte en moralisk skillnad mellan goda och dåliga människor. Liknelsen beskriver en händelse. Den berättar vad som händer med de båda bröderna. Den ene av de två sade först ja, men lydde inte. Det är inte hans lydiga ”ja” som kritiseras, utan att han inte gjorde som han sade. Med honom händer ingenting. Den andre sade först nej, men ångrade sig och gick. Det är inte hans ”nej” som prisas, utan hans beredskap till förändring.
Liknelsen handlar om denna förändring. Bibeln kallar det omvändelse och fortsätter i helgelse. Så började Jesu förkunnelse och så fortsätter den. Omvänd er och tro evangelium! Därför är den också barmhärtig, rättvis och jämlik. Alla behöver barmhärtigheten. Varje dag. Kyrkan är ett folk på vandring, ett folk som söker barmhärtighet. Det handlar inte om en viss moralisk nivå, som vi måste leva på för att få vara med. Då har vi gjort om evangeliet till ett system. Jesus blir dess garant och kyrkan dess övervakare. Den risken att stelna har kyrkan löpt i alla tider.
Liknelsen ställer inte upp ett moraliskt rutmönster. Liknelsen beskriver en rörelse. Hos den av bröderna som först sade nej, men ångrade sig och gick, skymtar kraften det fram, den största kraften som står till människans förfogande. Endast människan av alla levande varelser kan genom ånger ändra sitt livs kurs och historia. Ändå handlar det inte om självförbättring. Endast genom Guds barmhärtighet kan det ske.
Jesus måste ha väckt förtroende bland dem han mötte. De nedersta i samhället vågade sig fram och han umgicks och åt med dem. Aposteln säger i andra läsningen att Kristus ödmjukade sig och antog tjänargestalt. Han ödmjukade sig av kärlek och medlidande med vanliga räddhågade syndare. Otaliga människor har fått sina liv förvandlade därför att de vågat sig fram till honom.
Det står att mannen inte bara ångrade sig utan också gick till vingården. Ångern engagerar också viljan. Viljan att bryta med synden och göra det goda. Att ångra sina synder, men inte vilja bryta med dem är att stanna på halva vägen. Medan brodern i Jesu berättelse ångrade sig och gick.
Barmhärtigheten ger oss en tvåfaldig gåva, dels befrielse från syndens börda, dels kraft att arbeta i vingården. Befrielse från skuld och kraft att leva i kärlek. Barmhärtigheten behövs också för fortsättningen. De största helgonen vittnar om att utan barmhärtighet kan man inte vinna en enda seger, inte be en enda bön. När någon inträder i kloster får han frågan vad han söker. Svaret lyder: ”Guds och brödernas barmhärtighet”. Barmhärtigheten skapar den fullkomliga jämlikheten. Paulus skriver: ”Gud har gjort alla till olydnadens fångar för att kunna förbarma sig över alla”. Barmhärtigheten förenar de största syndarna med de största helgonen. Allt handlar om barmhärtighet.
Som vår påve säger: ”Gud tröttnar aldrig att visa oss barmhärtighet.” Låt oss inte tröttna att söka den.
Amen.