Jes 25:6-9  Ps 23 Fil 4:12-14, 19-20  Matt 22:1-14

Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft

Tänk om vi vågade instämma i aposteln Pau­lus ord i dagens andra läsning: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”. Att klara både framgång och motgång, både överflöd och brist, både hälsa och sjuk­dom, utan att bli högmodig i framgången eller helt uppgiven i motgången. Som apostel kunde han vara svag och ansatt, miss­känd och plågad – ändå säger han: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”.

        I kollektbönen anar vi orsaken: ”Herre, låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi ständigt är beredda att göra det goda”. Guds nåd ger människan den förmåga och kraft som Paulus vittnade om. En förunderlig samverkan sker mellan Guds nåd och människans vilja. Män­ni­skans vilja tas helt i anspråk, men till slut förstår hon att det är Guds nåd som både före­går, följer och full­bor­dar allt, också viljan. Därför är det nåden lärjungen måste söka före allt annat.

       Det gäller också hur vi för­håller oss till framtiden och tidens slut. Framtiden liknas i evangeliet vid ett bröllop. Ett bröllop är den största och gla­daste av mänskliga fester. Evangeliet berättade om det optimala bröllopet: ”med himmelriket är det som när en kung höll bröllop för sin son”. Tjänarna som sänds ut för att inbjuda till bröllopet är bå­de Gamla förbundets profeter och Nya förbundets apostlar. Tjänarna sänds ju ut i två om­gångar. Men inbjudan möts med avvisande, ”de ville inte komma”. När han sänder ut an­dra tjänare står det: ”de brydde sig inte om det. En gick till sina åkrar och en till sina affä­rer”. Men helt obe­rörda tycks de ändå inte ha varit. På något sätt väckte inbjudan irritation. Man griper tjä­nar­­­na, skymfar dem och slår ihjäl dem. Kristen tro kan väcka ett hat som är svårt att förstå med sitt förnuft.

Kungen grips av vrede och sänder ut sina krigare, låter döda mördarna och bränna ner deras stad. Kyrkofäderna tillämpade liknelsen på den yttersta tiden. Soldaterna syftar på änglarna som vid den slutliga domen skall skilja agnarna från vetet, de onda från de goda. Staden bränns ner. För den förs­ta kristna generationen var det lätt att i detta ord höra en anspel­ning på Jerusalems förstöring och fall år 70. Men det kan också ses som en bild för det människorike, det Babels torn, som byggs upp av dem som vänder Gud ryggen. Straffet drabbar dem som med vett och vilja avvisar inbjudan till Guds rike. Vem kan påstå att det inte är rättvist? Gud dömer, men det är samtidigt människan som dömer sig själv.  

När kungen kommer in i festsalen ser han att en av gästerna saknar bröllopskläder. Den­ne drar på sig ett fruktansvärt straff. Han kastas ut i mörkret. Den drastiska bilden är en varning till den som deltar i festen, men bara i yttre me­ning. Hjärtat är inte med. Den som in­stämmer i tron, men som vägrar att bära frukt i kärlekens gärningar. Augustinus citerar i sin utlägg­ning apos­teln Pau­lus: ”Om jag har tro så att jag kan förflytta berg, men saknar kärlek, är jag ingen­ting”. Hyckleriet blir som allvar­ligast när det sker på helig plats. Augusti­nus säger att många som är innanför i själva verket är utanför.

Slutordet, ”många är bjudna, men få är utvalda”, får inte förstås som nyck­fullhet. Att Gud redan från början skulle ha utvalt några och förkastat andra, har av den katolska kyrkan alltid av­visats som falsk lära. Men Gud ser i förväg, han vet redan från början vilka hycklarna är, de som med sin egen frihet missbrukar nåden. Han läser deras hjärtan och en gång skall hyckleriet avslöjas.

Mannen utan bröllopskläder blir bunden till händer och fötter innan han kastas ut i mörkret. Gregorius den Store utlägger det så: Hycklaren har själv låtit sina händer och fötter bindas av laster och synder. I stället för att gå med sina fötter till den fattige och fängslade, har han låtit sig bindas av själviskheten. I stället för att räcka ut sina händer till den nöd­ställde och minste brodern, har han använt händerna för att samla i egna lador. I stället för att tala sanning har han vant sig vid lögnen, och blivit bunden av den. Straffet är en be­kräftelse på hur han själv har levt sitt liv.

Guds inbjudan gäller så länge evangeliet förkunnas. Likaså kallelsen att ikläda sig kär­lekens bröllopskläder. Vad är dåraktigare än att avvisa Guds kärlek? Gud begär ingen­ting av människan som han inte också ger henne kraft att utföra. Han inbjuder den som står utanför. Den som står innanför ger han kraft att älska. Både för att stiga in i bröllops­sa­len och för att förbli där behöver vi Guds nåd.

Det är den nåden vi måste be om och söka. Inte i upplevelser utan på de platser som Gud har anvisat, hans heliga Ord och sakrament. Både för att få en rätt tro och för att förbli i den. Då behöver du inte be­kymra dig med frågan om du hör till de utvalda eller inte. Det säkraste tecknet på att höra till de utvalda är att du vill dö i nåden och därför hela tiden sö­ker den. Därför lägger kyrkan bönen i vår mun: ”Låt din nåd ständigt föregå och följa oss, så att vi alltid är beredda att göra det goda”. 

Därför firas måltiden redan nu, som en försmak av det himmelska bröllopet, ett gäs­ta­bud med feta rätter och starkt vin, väl klarat, som profeten förutsade i dagens första läsning, vår gudamänsklige brudgums egen kropp och blod. Vi ber om den nåden också i slutbönen till dagens eukaristi: ”Låt Kristi kropp och blod, som här har mättat oss, ge oss del av hans gudomliga natur”. Så hisnande verklig är den gudomliga nåden.

Då kan apostelns ord upprepas i hjärtat, inte minst när den egna kraften sviker: ”Allt för­mår jag genom honom som ger mig kraft.”

Amen.