– Pred 1:2-11  Ps 90:3-6,12-14,17 Luk 9:7-9 –

I mässan för Alla Sveriges skyddshelgon ber vi för ”Sveriges land och folk”.

Nästan som en kontrast hör vi i första läsningen om alltings tom­het och fåfänglig­het. ”Man kommer inte ihåg dem som levde före oss.” Det ger en kritisk distans till nationell romantik. 

Ändå uppmanas vi att be för Sveriges land och folk. Katekesen säger till och med att ”kär­leken till och tjänandet av fosterlandet har sin grund i tacksamhet och kärle­kens ordning.”

Man kan se foster­lands­kär­lek den som en ut­vidgning av fjärde budet. ”He­d­ra din fader och din moder, så att det går dig väl och du får länge leva i ditt land.”

På ett liknande sätt får vi glädja oss över vårt land, över dess språk och litteratur, dess natur, histo­ria och kultur.

Skyddshel­go­nen hade alla läst Predikaren och älskat den. De visste att land och folk står under tomhetens välde. De har följt sin kallelse att söka Guds rike.

Men inte av förakt för land och folk, utan för att peka på det som alla land och folk pekar fram mot, den heliga Kyrkan och Guds eviga rike. 

”Inget är nytt under solen”, säger Predikaren. Det ger realism i synen på vår historia.

Men helgonen hade sett och förstått något mera. Solens upp­hov och Skapare har själv kommit till oss, också till Sverige! Tron bekänner Kristus som ”ljus av ljus”.

Evange­liet vittnar om en ”nyhet” som aldrig blir gammal.

Vi hör det i varje eukaristi: ”Detta är mitt blod, det nya och eviga för­bundets blod”.

Helgonen visar vägen till en sund och katolsk fosterlandskärlek.