22 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Jer 20:7-9 Ps 63: 2-6,8-9 Rom 12:1-2 Matt 16:21-27

Frambär er själva

Vad får vi ut av att deltaga i den heliga mässan? Dagens läsningar vänder på frågan och berättar om, inte om vad vi får, utan om vad vi är kallade att ge. I den första läsningen hörde vi om profeten Jeremias plågsamma kallelse. I evangeliet hörde vi om att lärjungens kallelse att mista sitt liv för att finna det. Men vi koncentrerar oss på den andra läsningen, ur Paulus brev till romarna, där aposteln talar om att frambära sitt liv som ett offer.

   I brevets första elva kapitel har Paulus beskrivit hela Kristi gärning, som når sin höjdpunkt i hans död och uppståndelse. I brevets senare del drar han ut konsekvenserna för de troende: hur vi är kallade att leva. Allt föregrips i två inledande verser ur brevets tolfte kapitel. Han börjar med en angelägen och vädjande maning: ”Jag ber er därför, bröder, vid Guds barmhärtighet …”. Det är ett intensivt tilltal och en maning, som påminner oss om gåvan och därför pekar på det liv vi är kallade att leva. Gåvan kallar han ”Guds barmhärtighet”. Det är den gåvan aposteln har talat om i de föregående elva kapitlen. Genom sitt offer på korset och sin uppståndelse har Kristus öppnat en väg ut ur tomhetens och egoismens meningslösa liv, ur synd och död. Nu har en väg öppnats till förlåtelse och frihet, till ett nytt liv.

   Hur beskriver aposteln detta nya liv? Han kallar det ett offer och ber de troende att ”frambära sig själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst.” Apostelns ord och uttryck påminner om det gamla förbundets olika offer, av djur och andra gåvor hämtade ur naturen. Dessa offer har nu blivit överflödiga genom Kristi offer av sig själv på korset, han som både var prästen som offrade och gåvan som offrades. Nu uppmanar han oss att frambära oss själva, ordagrant säger han: ”frambär era kroppar”. Det betyder att ställa hela livet till Guds förfogande. Han kallar det ett levande offer, till skillnad från offren av slaktade och döda djur. Det är ett heligt offer därför att det sker i kraft av Kristi evigt giltiga offer. Därför, och endast därför, kan offret behaga Gud. Det är en ”andlig” gudstjänst (grekiska logiké, präglad av logos, Guds ord). Han kallar det gudstjänst, men menar lärjungens hela liv. Hela vårt liv skall alltså vara gudstjänst: tjänst åt Gud.

   Sedan ger han två anvisningar för hur detta skall ske, en negativ och en positiv. Den negativa: ”Anpassa er inte efter denna värld.” Den positiva: ”Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.” Han varnar oss för att anpassa oss till denna värld, det vill säga den värld som styrs av lidelser och begär, som lever utan hopp och utan Gud. I ett annat brev talar aposteln om att ”korsfästa köttet med dess lidelser och begär”.

   Origenes (död 254), en av de första stora skriftuttolkarna, knyter detta till Gamla testamentets offer samtidigt som han klargör skillnaden. Dessa offer har nu blivit andliga. Den frambär en kalv som övervinner högmodet; den frambär en tjur som besegrar vreden. Att frambära ett brännoffer är att stå emot sina begär. Sinnets förnyelse sker genom betraktelse och läsning av Guds ord. Det handlar inte bara om att driva bort förföriska tankar, utan om att fylla hjärtat med goda och uppbyggliga tankar. Det sker genom att läsa och bevara i hjärtat det vi har hört. Genom att tugga och idissla de förnyande orden, som läkedom och näring. Dag och natt. I nöd och välgång. I sorg och glädje. Låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar.

   Guds ord är nödvändiga hjälpmedel för att lära sig skilja mellan gott och ont, så att vi lär oss ”avgöra vad som är Guds vilja, vad som är gott, behagar honom och är fullkomligt”.

   Guds bud ger vägledning vid livets enklare vägskäl. Men vi kommer också i situationer där inga bud eller allmänna regler räcker. Vi behöver en inre kompass och förmåga att skilja mellan andarna, så att vi med klar blick kan se, bedöma och handla. Detta är det samvete som har lärt sig känna igen Herdens röst och hans Ande. Jesus uppmanar sina lärjungar att ”själva avgöra vad som är rätt”. Sådana människor behöver världen: de som inte låter sig styras vare sig av lidelser och begär eller av konventioner och rädslor. De är som surdegen som genomsyrar hela degen. Aposteln kallar dem ”ljusets barn”. Jesus kallar dem ”världens ljus”.

   Mönstret för detta sätt att leva har vi i varje eukaristi, där vi lyssnar till hans ord, bekänner den gemensamma tron och ber för kyrkan och hela världen. I offertoriet, där bröd och vin bärs fram till altaret, förenar vi våra liv med Kristi självutgivelse och eviga offer. Symboliskt lägger vi våra liv på patenen, fatet med brödet som skall förvandlas och bli Kristi kropp. Lite vatten blandas i vinet som tecken på hur våra liv förenas med Kristi liv och offer. På altaret sker förvandlingen, och vi tar emot det nya livet i den heliga kommunionen.

   Vid kommunionen säger vi vårt ”Amen”. Det är å ena sidan en trosbekännelse till gåvan vi tar emot. Men det betyder också något mer: det är en bön och en överlåtelse. Må din vilja ske; må det ske med mig enligt ditt ord, som Maria sade, så att mitt liv får behaga och ära dig. I den heliga kommunionen får kommunikanten all den kraft han behöver. ”Du ger mig styrka”, sjunger psalmisten, ”du låter min bägare flöda över.” Hela vårt liv blir eukaristiskt. I profeten Jeremia tändes en eld. Hans motstånd och knot förvandlades. Kommunikanten kan säga, som Paulus gör i ett annat brev: ”Nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” Så att hela mitt liv blir det som det är avsett att vara: ett levande och heligt offer som behagar Gud.

   Så att vi blir det vi har tagit emot. Så att vi förvandlas till allt större likhet med honom vars förvandling vi nu firar på kyrkans altare.

   Han i oss. Vi i honom. Ett levande och heligt offer, vår andliga gudstjänst.

   Amen.