Apg 1:12-14 Ps 27:1,4,7,8a 1 Pet 4:13-16 Joh 17:1-11a

Att invänta Herren

De flesta av oss har erfarenhet av att ha svarat för snabbt på ett ord eller en utmaning. Något som vi bit­tert fått ångra. Det gick för fort. Tanken hann inte med. Spontanitet verkar så charmigt, fritt och lockande, men våra känslor är i sig blinda och leder lätt vilse. Människan behöver både hinna se och bedöma för att kunna handla rätt. Vår kultur gör människan ovan att vänta. Redan na­tu­­ren lär oss att det finns en vän­tans tid mel­lan sådd och skörd. Det tar tid att mogna som männi­ska. Till kons­ten att leva hör kons­ten att vän­ta.

   I veckan firade kyrkan Kristi himmelsfärd. Sonen återvänder till sin Fader efter full-bor­dat verk. Under fyrtio dagar hade han på olika sätt visat sig för sina lärjungar. De blev för­vis­sa­de om att Jesus hade uppstått, att hans gärning var full­bor­dad. Ändå uppmana­de han dem att vänta, att invänta den Hjälpare som Fa­dern hade utlovat. Därför finner vi apost­lar­na och några andra – Maria, Jesu mor, är särskilt nämnd – vi finner dem vän­tan­de, kanske i den sal där de firat den sista måltiden. Vi hörde i förs-ta läsningen att de ”höll ihop under ständig bön”. De börja­de med att vänta på och be om den utlovade Hjälparen, den helige Ande.

Varje händelse i den bibliska historien har något att lära oss. Den rymmer en hem­lighet att gå in i. Också de nio dagarna mellan himmelsfärd och pingst, den s.k. pingstnovenan, rym­­mer en lärdom och en kraft.

Att inte bara kasta sig in i uppgifter och utlämna sig åt vad som råkar möta och påverka oss. Att inte bli en lekboll för blinda och skiftande käns­lor. Det kan gäl­la både stort och smått. Ett avgörande vägval i li­vet. Ett möte med en män­niska el­ler en uppgift som skall utföras. Eller att i morgonbönen be att Guds vilja skall ske under den da­g som ligger framför oss. Den helige Be­ne­dictus säger: ”När du börjar ett gott verk, begär då allra först under ihärdig bön, att Her­ren skall fullborda den”.

Det är alltså inte en väntan, vilken som helst. Apostlarna väntade i ”ständig bön”. Vi har privilegiet att få be om vad vi be­hö­ver: vägledning och ljus, kraft och mod. Och vi ber i hopp. Den kristne har fått löftet om en Hjälpare, som ingenting mindre är än den helige Ande. Den Herre som varit mitt ibland sina lärjungar, har lovat att vara med dem alla da­gar till tidens slut, men på ett nytt sätt, genom sin Ande. Inte bara bredvid dem eller mitt ibland dem, utan i dem, i deras och kyrkans in­nersta. Jesus hade sagt att det var bra för lärjungarna att han lämnade dem i synlig ges­talt. Nu skulle han vara dem ännu närmare. Apos­teln Paulus ta­lar om en inre ledstjärna, ett inre ljus. Nu be­höver de inte bekymra sig om vad de skall sä­ga till sitt försvar: ”Den helige Ande skall låta er veta vad som behöver sägas”.

Redan vän­tan tycks rymma en kraft. ”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren,” säger profeten. Den som vakar och ber un­der natten tycks kunna ”väcka mor­gonrodnaden”. Apos­teln talar om att vi kan ”påskynda Herrens ankomst”.

En sådan väntan hjälper oss att skilja mellan andarna. Den lär oss att avslö­ja och av­visa frestelser. Hjär­tat behöver inte ockuperas av oro, stress och bekymmer. För att hö­ra, mås­te de många rösterna bringas till tystnad. För att se, måste hjärtat va­ra rent. Vrede och upprördhet förblindar. Fien­den, som är hänsynslös, väljer att anfalla människan när hon är försvagad av svårig­he­ter, motgångar och orättvi­sor. Världen uttrycker det så: ”En olycka kommer sällan en­sam”. Vi vet att det finns en ond makt. Det är just i sådana situa­tio­ner som Benedictus upp­manar, inte bara till tålamod, utan också till att ”förbi­da Herren”.

Ett visst mod och en viss beslutsamhet krävs. Mod att vara stilla, vänta, lyssna. Inte jaga efter en ny ”förströelse”, inte låta sig styras av vad som helst­. ”Mitt inre förma­nar mig om natten”, säger psalmisten. Det kan va­ra plåg­samt – som en skärs­eld. Men skärselden rymmer ett hopp. I helvetet, däremot, finns inget hopp. Det är det som gör det till ett helve­te. Men för den som väntar ödmjukt öppnas en dörr när tiden är mo­gen. Den som ”bidar efter Herren” och ser sig tillbaka upptäcker att det fanns en plan, att det är någon som vägleder och styr. Inte ens våra synder kan förstöra denna plan. ”Den som sitter under den Hög­stes beskydd, han säger: ’Herren är min tillflykt och min borg’”. Klostret ber den psaltarpsal­men (91) varje kväll.

Vi övar oss i varje gudstjänst, övar oss att vänta på det allra bästa, det allra skönaste. Herrens närvaro är sakramental. Den sker ge­nom tecken och symboler. Teck­nen gör den osynlige närvarande. Aldrig kommer vi Gud så nära som i kyrkans heliga li­turgi, fr.a. i eu­karistin. Ändå är vi fortfarande på jorden. Vi ser honom ännu inte. Vi sjung­er: ”Trons mys­teri­um!” Varje mässa har ett slut. Li­tur­gins uppgift är där­för lika mycket att peka vidare som att skapa närvaro, lika mycket att väcka läng­tan, som att tillfreds­ställa. Liturgin är som den skira bok­skogen här i Skåne just när löven spruc­kit ut. Löven är genomskinliga för so­lens ljus. Liturgin är genomskinlig för det gudomliga ljuset.

Litur­gin är ett gränsfenomen. Den för oss fram till gränsen mellan tid och evighet. Det go­da ger en försmak av det högsta goda. Liturgin väcker hopp. ”I sin längtan äter de ut­val­da oupp­hör­ligt och när de äter har de en oupphörlig längtan” (Peter Damiani).

Liturgin blir en övning i konsten att leva, en påminnelse om vad hela vårt jor­dis­ka liv är, en väntan, men en väntan fylld av hopp, ett välgrundat hopp, som vi skall be i denna mässas slutbön: ”uppfyll löftet att hela kyrkans kropp skall klädas i den härlighet med vil­ken du har krönt dess huvud, Jesus Kristus, vår Herre”.

”Det är gott att hoppas i stillhet på hjälp från Herren.” 

    Amen.