Sef 2:3; 3:12-13  Ps 146:7-10 1 Kor 1:26-31  Matt 5:1-12a

Lyckans portal

En medeltida katedral har ofta en huvudingång med stor och vidöppen portal. Portalen är ofta utsmyc­kad och vac­ker. Saligpris­ning­­­­arna är en sådan portal. Den öppnar porten till den värld som Je­sus kallar himmelriket.

     Jesus har gått upp på ett berg för att förkunna detta rike. Det påminner om hur Mose en gång förmedlade Guds lag från Sinai berg. Nu förkunnar Jesus den nya lagen. Johannes-prologen säger: ”Lagen gavs genom Mose. Nåden och sanningen har kommit ge­nom Jesus Kris­tus”. Matteus har samlat det i tre kapitel, den så kallade Bergs­predi­kan, men den möter oss redan i saligprisningarnas portal.

Skönheten hörs redan i ordet ”salig”, som är en slags lyckönskan och gratulation.

”Alla vill vi leva lyck­liga”, säger Augusti­nus, ”och i människosläktet finns det ingen som inte in­stämmer i detta på­stå­ende.” Det är inget okristligt att vilja bli lycklig – om någon trodde det – det är ba­ra mänskligt. Män­niskans tragik är att hon söker en för

”liten” lycka, hon söker den i småsaker. Medan längtan efter den ver­k­liga lyckan ställs på svältkost. Saligprisningarna öppnar porten till den högsta lyckan.

Men den första gratulationen kan beröva oss modet. ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket.” Människan har inget eget att komma med inför Gud. Egen duktighet duger inte i himmelriket. All världslig och jordisk rikedom är begränsad och tar slut. Män­ni­skan själv är stoft och aska, en vindpust som snabbt förgår. Att inse detta kallar Jesus att vara ”fattig i an­den”. Endast den som inser sin fattigdom kan bli rik. Endast den tomma skålen kan fyllas. ”Saliga de som är fatti­ga i anden, dem tillhör himmelriket.”

Den andra handlar också om insikt, om att våga se orsaken till att människan inte är lyck­lig. Hon söker lyckan i det skapade i stället för i Skaparen. De som upptäcker att de satsat på fel häst är de som sörjer. Med dem händer något. För dem öppnar sig porten. ”De som sår med tårar skall skörda med ju­bel.” Aldrig är Gud så nära människan som när hon sörjer över att vara på väg att missa målet. ”Sa­liga de som sörjer de skall bli trösta­de”.

De blir tröstade genom nåd, och nåd i överflöd. Men detta leder till en ännu djupa-re sorg, sorgen över att inte helt och utan avbrott kunna leva i den­na lyc­ka. Sorgen över att va­ra så lättlurad och obe­ständig. Sorgen över att ljumhet och tröghet så lätt tar över. Men med dem som då fördjupar sin sorg hän­­der något. ”De går genom port efter port, tills de möter Gud på Sion.” För de tidiga mun­kar­na var denna sorg ett hjälpmedel att återvinna den förlorade lyckan. Munkarna använ­de sorgen som medicin för att övervin­na depres­siv dysterhet och bedrövelse. Aldrig är Gud så nära människan som i hennes ånger och sorg. ”Sa­li­ga de som sörjer, de skall bli tröstade.”

Den som smakat denna sorg följer ödmjukhetens väg. Den öd­mju­ke ser sig själv i ljuset från Gud. Hon kan inte längre förhäva sig över eller döma någon annan. Den ödmjuke tar ett nytt land i besittning. ”De ödmjuka skall ärva landet.” Det är det land som Israels barn hade fått löfte om, det land som Jesus kallar Himmelriket. Där­för är den öd­mjuke oåtkomlig för an­grepp. Frestelser och motgångar får inget grepp om den öd­mju­ke. ”Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet.”

Längtan fortsätter att växa. Jesus kallar det hunger och törst efter rättfärdighe­t. Den hung­rige kan inte nöja sig med medelmåttighet. Den som inte hungrar efter rätt-färdighet håller inte ut, säger Katarina av Siena. ”Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet”, säger profeten. Rätt­fär­dighet är både en gåva och en uppmaning. Gåvan be­står i att Jesus tar sin boning i den som hungrar. Paulus säger i and­ra läsningen att Kristus har blivit ”vår rättfärdighet, vår he­lig­het och vår frihet”. Hungern och törsten är vår samver­kan med nåden. ”Sali­ga de som hungrar och törstar efter rättfär­digheten, de skall bli mättade.”

”Saliga de barmhär­tiga…”. Hjärtat vidgar sig för de andra. Barmhärtighet och ge­nerositet blir en nödvändighet, en lycka och en gläd­je. ”Det är sa­ligare att ge än att få”. Ing­en är så fattig att han inte kan ge ett le­ende eller ett vänligt ord. Att be för och förlåta sina fien­der kan vara en trång port. Men det är vä­gen till lycka. ”Saliga de barmhär­tiga, de skall möta barmhärtighet.”

Längtan upphör inte att växa. Längtan efter att se, att se in i livets källa, att få se an­sik­te mot ansikte. Mose bad att få se Guds ansikte. Jesus ger löftet att den bönen skall bli hörd: ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”. Det rena hjärtat ser därför att det älskar.

De renhjärtade stiftar fred. På ett märk­­ligt sätt sprider sig den frid som dessa lärjungar bär i sitt innersta. Många helgon har ägt en för­un­der­lig förmåga att stifta fred, att försona och förena där alla dörrar verkade låsta och alla vägar oframkomliga. De bär Frids­fursten i sitt hjärta. ”Sa­li­ga de som stiftar fred, de skall kallas Guds söner.”

Hur vacker och lockande saligprisningarnas portal än är, inför den porten skiljer sig också andarna. Alla går inte in. Och de som inte själva går in, irriteras och störs av dem som gör det. De är ”en anklagelse mot vårt tänkesätt”, säger de gudlösa i Salomos Vishet. Jesus gra­­tulerar också dem. Det går lärjung­en som hans mästare. ”Saliga de som förföljs för rättfärdighe­tens skull, dem tillhör himmel­riket.” Men också det använder Gud. Värl­den helas ge­nom de rättfär­digas lidande. Martyrer­na är kyr­kans bästa utsäde. ”Gläd er och jubla, er lön blir stor i him­len.”

Porten är trång, säger Jesus längre fram i Bergspredikan. Men det förblir en port, en port till lycka och salighet. Vem är så dåraktig att han inte vill gå in genom den?

Lovad vare Herren som öppnat denna port för oss.

O saliga evighet! O eviga salighet!

Amen.