4 Mos 6:22-27 Ps 67 Gal 4:4-7 Luk 2:16-21

Gott nytt år!

Gott Nytt År önskar vi varandra. Också en sekulär kultur har en längtan och ett hopp om ett gott nytt år. I år kanske intensivare än vanligt. Vad vill vi med denna önskan och vad vill kyrkan i denna årets första heliga mässa?  

    Ett årsskifte påminner om att tiden inte är en fritt framflytande ström av tid. I ska­pel­seberättelsen läser vi att Gud genom solen och må­nen har skilt dagen från natten för att utmärka högtider, dagar och år. Biblisk tro är inte allmänt optimistisk, den räknar sna­­rare med allt svårare tider, men den ger ett hopp. Vi har påmints om det under det nu fullbordade jubelåret. Men varje liturgisk gudstjänst leder steg för steg framåt, i hoppet att komma närmare målet.

    I första läsningen hörde vi hur Gud uppmanade prästen Aron och hans söner att välsigna Israels barn. Prästens välsignelse förmed­la­de Guds beskydd och omsorg. Ibland tog den sig mycket kon­kreta uttryck i god skörd, många barn, hälsa, långt liv och seger över fienderna. Men det fanns också en djupa­re innebörd i välsignel­sen, att Herren själv skulle vända sitt ansikte till den som väl­sig­­nas. ”Må Herren vända sitt ansikte till dig och ge dig frid”.  

Vi känner det mänskliga behovet av att bli sedd, att bli sedd av någon med en pålit­lig kärlek. För ett barn lägger det grunden till förtröstan och trygghet. Men det går än­nu djupare. Människans djupaste behov är att själv få se Gud ansikte mot ansikte. Men något har skadat människans synförmåga. Hon vill se Gud, men kan det inte, om inte synskadan botas. Därför nöjer sig många med jordiska ting. Människan väljer bort sin djupaste önskan och fyller sin tid med vackra, men tomma och få­fängliga ting. Konsekvensen är bister men rättvis. Den som sår förgängelse skall, enligt apostelns varning, skörda för­gängelse.

 I andra läsningen väcks ett hopp. Aposteln talar om att tiden har mognat. ”När tiden var inne sän­de Gud sin son, född av en kvinna.” Det barn som föds är enligt kristen tro: ”ut­strålning­en av Guds härlighet och en avglans av hans väsen”. Men nyårsdagen i katolska kyrkan är inte bara en Kristusdag, den är också en Ma­riadag. Maria för­medlade till sin son hans mänskliga gestalt och särdrag. I hennes sköte förenades him­mel och jord. Hon är jorden som fuktas av den himmelska daggen. Och hon var inte ett passivt redskap. Hon lånade inte ut sitt moderssköte. Med både kropp och själ bejakade Maria sin kallelse att bli moder till den utlovade. Hon inte bara upplät ett rum åt So­nen. Gud föddes genom Maria till vår värld. Gud ville helt och fullt anta vår mäns­k­liga natur.

    På konciliet i Efe­sos år 431 bejakar kyrkan för Maria den djärva benämningen Gudaföderska. Det är ytterst ett försvar för människo­blivandets verk­lig­het, att Gud själv blev människa i Marias son. Det kyrkan säger om Maria är en konsekvens av hennes tro på Kristus. Gud har genom henne skänkt oss sin Son. Därmed har Gud vänt sitt ansikte till oss och välsignat oss. Utan Maria blir kristendomen lätt teorier eller kalla ideo­logier. Men vår Frälsare har en mor.

     Att Gud föds som ett människobarn ger människan hopp. Hon kan födas på nytt och bli Guds barn. Det är julens saliga utbyte. Jesus, Guds Son, blir vår broder, och därmed får vi kalla hans Fader för vår Fader. Aposteln sade: ”Eftersom ni är söner, har Gud sänt sin sons an­de in i vårt hjärta, och den ropar: Abba! Fader!” Det betyder också att vi får räkna hans mor som vår moder, enligt löftet från korset till Johannes:

”Se, din mor”. Vi blir genom dopet lemmar i Kristi kropp, den kropp som Maria burit, fött, vårdat och fostrat. Maria fortsätter denna uppgift, men nu för hans kyrka, som är Kristi kropp.

I bönen över offergåvorna ber vi att ”det nådens verk som tog sin början i Maria, skall nå sin fullbordan i oss”. Kan det finnas någon bättre nyårsönskan för varandra och för oss själva?

Det som började i Maria skall fortsätta i oss. Hon blir både vårt föredöme och vår förebedjerska. Hennes uppgift tog henne själv helt och fullt i anspråk. Och hon lät sig tas i an­språk. Hon lyssnade och bejakade kallelsen att vara Herrens tjänarinna. Hon går ödmjukhe­tens väg. Maria lyss­­nar och följer sin son ända till korset. Finns det nå­gon bättre väg för det nya året? Gud gör stora ting med henne. Hon är den fullkomligt hängivna människan. Tecknet på vad Gud vill göra med en människa.

Därför är Maria kyrkans starkaste vapen i kam­pen om människan. Det kan tyckas fromt i överkant, men det rym­mer en kraft som ger hopp och som avgö­r din och hela mänsklighe­tens framtid. Maria visar vägen till männi­skans sanna upp­höjelse, medan de mäktiga och högmodiga skall störtas. Hon är det starkaste värnet mot allt som hotar att förnedra, förgifta och förgöra människan, an­tingen det sker i högmod och förhä­velse eller i uppgivenhet och förtvivlan.

Genom Maria har Gud skänkt oss Frälsa­ren och därmed välsignat oss.

Vi anförtror oss åt hennes förbön och omsorger, ty hon är också vår Moder.

Hon är hoppets tecken på vad nåden vill fullborda i var och en av oss.

Hon säger om sin son vid bröllopet i Kana: ”gör det han säger till er”.

Benedictus ger sina bröder det bästa nyårslöftet: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus”.

Så önskar vi varandra ett Gott nytt år.

Amen.