S:t Benedictus av Nursia, abbot, Europas skyddspatron

– Ords 2:1-9  Ps 34:2-3.4-5,10-13 Kol 3:12-17  Matt 19:27-29 –

Kan man tröttna på Benedictus och hans regel?

Ja tyvärr, men då beror det inte på regeln utan på att man har glömt vad regeln förmedlar. Då blir hans regel bara ett historiskt do­kument, vörd­nadsvärt, men inte mer.

Samma fenomen gäller ju för umgänget med Guds ord. Läsarens egen inre hållning avgör vad vi uppfattar i den heliga texten. Den oand­lige och ”köttslige” märker bara textens utsida, och tröttnar. 

Något liknande gäller Benedictus regel. Regeln har vuxit fram är Bene­dic­tus´ och hans före­gångares stän­diga umgänge med Guds ord. Vissa delar av regeln, inte minst dess företal (prologen), är en väv av bibelci­tat. Re­gelns ord får sin kraft från Guds ord.

Som alla helgon vill Benedictus göra oss till Kristi efterföljare. Han visar en väg, och den som följer den, för honom ”vidgar sig hjärtat och han lö­per Guds buds väg i kärlekens outsägliga sötma”.

Benedictus Aär realistisk. Han känner människans svaghet. Just för den­na svaga människa skriver han sin regel och visar hela tiden en väg vi­dare, hur hopplöst det än ser ut.

I klostret lyssnar vi till ett stycke ur regeln varje dag. Efter sista ka­­pitlet börjar vi om igen från början. ”Lyssna, min son/dotter, till Mästa­rens un­dervis­ning…”. Regeln är inte bara en antik text, den är ett tilltal. 

Det är inget omöjligt regeln kräver. I en maning låter munkfadern dock omut­lig: ”Detta är vår främsta maning att de skall leva utan att kno­ta”.

Men också den maningen har sin kraft i den tre gånger upprepade väg­led­ningen: ”Ing­enting före­dra framför kärleken till Kristus.”

Regeln hjälper oss att låta det första komma först. Då får man också kraft till det an­d­­ra.

Då vidgar sig hjärtat på nytt. Tröttheten förlorar sitt grepp och den kraft vi behöver rinner till.

Helige Benedictus, bed för oss!