Apg 13:14, 43-52 Ps 100:1-3,5  Upp 7:9, 13-17 Joh 10:27-30

Verkligheten är tryggare än drömmen

Bilden av den gode herden har ofta målats i romantiska fär­ger. Flera generationer som sökte frihet och oberoende fnyste inför bilden att vara ett får i en flock. Men bilden av den helt fria och oberoende män­niskan, hål­ler inte den på att förlora sin tjusning?

    Finns det rentav något lockande i herdebilden? Svarar den inte mot ett äkta mäns­k­ligt be­hov, behovet av någon att lita på, nå­gon som inte svi­ker? Bil­den av den gode herden är inte ba­ra varm, den är ock­så präglad av styr­ka. Den är bå­de ömsint och stark. Bland oss människor är det ju ofta antingen – eller. Å ena sidan den starke som saknar hjärta, å andra si­dan den empa­tis­ka, som är känslostyrd och därför saknar sta­bilitet och fasthet. Människan behöver ju både det ena och det and­ra. Den gode herden kan både bekämpa vargar och bära lam­met på sina axlar.

”Jag känner mina får och mina får känner mig”, säger den gode Herden. Det är ett hisnande budskap. Svaret på ett djupt behov hos människan. Inte ett kol­lektiv som elimi­nerar personen. Det är ju det utmärkande för de självutnämnda herdarna. De stö­per alla i samma kollektiva form, men när de lämnas ensamma möter de ångesten. Den gode Herden kallar på sina får med deras namn. Han har en vidunderlig förmåga att tilltala varje människa per­sonligen. När han kalla­de på den som skulle bli trons fader, då ropade han: ”Abra­ham! Abra­ham!” När han behövde en befriare för folket i Egyp­ten, då ropade Gud ur busken och sade: ”Mose! Mo­se”. När folket behövde en doma­re, då ropa­de han på den unge poj­ken i templet: ”Samuel, Samuel!”

Men ännu märkligare är att fåren känner igen herdens röst. I dagens evange­lium sä­ger Jesus: ”Mina får lyss­nar till min röst.” Så var det för Petrus och de andra. När Je­sus gick förbi och kallade dem med orden, ”följ mig”, då förstod de att den rösten var pålitlig. Ja, de visste det. På samma sätt börjar den helige Benedictus regel: ”Lyssna, min son, till Mästarens undervisning och… fullfölj den i handling”. Lyss­­na, också med det ”inre örat”.

Och så har det fortsatt genom tiderna. Kyrkan växer genom att människor lyssnar och känner igen den gode Herdens röst. Idag är det både svårare och enklare än i det samhälle som offentligt präglades av kristen tro. Det är svårare eftersom det inte läng­­­re finns några kristna ledstänger och givna vär­deringar. Var och en tvingas välja vilken röst han vill lyssna till och följa. Men samtidigt klarare. Det gör gränserna tydligare. Betydligt svårare är det med de röster som låter from­ma och krist­liga, men ändå är självutnämnda och mumlar i sanningsfrågorna.

Hur lär vi oss känna igen den san­ne Herdens röst. Det Jesus säger är inte något mys­tiskt. I grun­den är det enkelt. Lärjungen lär sig känna igen rösten genom att lyssna när Herden talar. Och hans röst ljuder i den heliga katolska och apostoliska kyrka. ”Den som hör er, han hör mig”, säger Jesus till sina apostlar. Vi lär oss urskil­ja hans röst ge­nom att ofta lyssna till hans ord. Ge­nom att lyssna till och läsa den he­liga Skrift och, som Bene­dictus säger, ”till erkända och rättroende katols­ka fäders ut­lägg­ningar av den”. Detta ihärdiga lyss­nande övar upp vår ur­skillningsför­må­ga. Det ger en ly­hörd­het, en känsla för den sanne herdens röst, det ger oss en ”katolsk känsla/näsa”,en ”sensus catho­licus”. De troende lär sig att ”känna med kyr­kan”, ”sentire cum ecclesiae”, en känsla och en glädje som skiljer sanningen från lögnen. Därför märker man den katolska glädjen över att vi nu åter har en påve, habemus papam, oberoende av om han beskrivs som det ena eller det andra enligt sekulära mönster.

Likaså när det gäller de inre rösterna. Vi kan lära oss skilja på var rösterna kommer ifrån. Genomskå­da de förföriska och lockande rösterna. Dessa kan ha en viss likhet med Herrens röst, också djä­vulen citerar ju som bekant bibeln, men de leder in i självisk isolering och kan sluta i förtvivlan. Varje dag/kväll bör vi rannsaka oss själva så att vi kan somna i förtröstan på att höra ihop med den Herde vars röst vi lyssnar till. Hans röst kan vara allvarlig och utmanande, men han talar för att upprätta och ge liv. Sanning­en befriar. ”Vad kan vara ljuvliga­re än denna Herrens röst?” frågar den helige Benedictus.

   Rösten talar än idag, ty Kristus är upp­stånden och lever mitt ibland oss. Han inte bara kallar lär­jungar att följa honom. Han ”känner dem”, till och med bättre än jag kän­ner mig själv. Någon har nyckeln till mitt livs innersta hemlighet, någon som vet vem jag är och som vill mitt bästa. Verkligheten är underbarare än dröm­men. 

Den gode herden ger ett vidunderligt löfte: ”Mina får lyssnar till min röst och de föl­jer mig. Jag ger dem evigt liv och ingen skall rycka dem ur min hand.” Fåren i hans hjord står under en god herdes beskydd.

Låt oss aldrig sluta att lyssna till och följa hans röst. Så att vi i hjärtat kan säga och upprepa: ”Her­ren är min herde, ingenting skall fattas mig”.

 Amen.