– Apg 9:1-20 Ps 117 Joh 6:52-59 –

Påven Leos första budskap i går kväll var: ”Frid åt er alla!” Hela frälsningen ryms i ordet ”frid”.

Egentligen är det budskapet också i dagens läsningar. Saul mötte det först som en fråga: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”

Ljusskenet på Damaskusvägen förvandlade hans liv. I fortsättningen skall han bli sin Herres ”redskap”, ett redskap för att förmedla hans frid.

Han är blind i tre dagar. När Ananias lägger sina händer på honom får hans sin syn tillbaka och låter döpa sig.  

Händelsen rymmer påskens mysterium. Ondskans planer kommer på skam och något nytt uppstår. Händelsen berättas tre gånger i Apostlagärningarna. Den har prä­g­­lat och präglar kyrkans både tro och liv.

Paulus har lärt kyrkan att hon är Kristi kropp. Var lärde han sig det? Sannolikt på Damas­kus­­­vägen. Rösten frå­gar ju: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?” Men det var ju kyrkan som Saul förföljde. Jesus identifierar sig med den förföljda kyrkan: ”Jag är Jesus, den som du förföljer”.

Hur blir lärjungarna så förenade med Jesus att han kan iden­ti­fie­ra sig själv med dem? 

Evangeliet låter Jesus själv ge svaret: ”Den som äter mitt kött och dricker mig blod förblir i mig och jag i honom.” Genom kommunionen blir kommuni­kanten det han/hon äter och dric­ker, Kristi kropp.

Och än mer. Genom att delta i det euka­ristiska offret dras kyr­kan och kommunikanten in i sin Herres livsöde, präglat av hans påsk.

Vårt ”Amen” i eukaristins offer och kommunion är också ett ”Amen” till Guds vilja och plan med våra liv, inte minst när det liknar Paulus´ och mar­tyrernas: ”Jag skall låta honom veta hur mycket han måste lida för mitt namns skull”. Senare skall Paulus skriva: ”Så­som döende, men se vi lever”.

Kristi påsk fortsätter i hans lemmar, i hans kyrka, som i varje eukaristi hör vad påven Leo inledde sitt pontifikat med, sin Herres ord och löfte: ”Herrens frid vare alltid med er”.