vid årsmöte för Mariavalls vänner

– Apg 4:13-21 Ps 118:1,14-21 Mark 16:9-15 –

En påves förkunnelse

Samtidigt som vi firar denna mässa firas begravningsmässan för vår påve Franciskus i Rom.

    Vem var denna påve, den förste jesuiten på Petri stol, som tog namn efter Guds lille fattige, den helige Franciskus av Assisi? När han av en journa­list fick frågan vem han var svarade han: ”Jag är en syn­dare på vilken Herren har låtit sin blick falla”. Till fångarna i ett stort fängelse fortsatte han: ”Jag har inte något mera att erbjuda er, men jag vill dela med er av vad jag har och vad jag älskar. Det är Jesus Kristus, Fa-derns barmhärtighet”. När han den 13 mars 2013 som nyvald påve träd­de fram på balkong­en ut mot Petersplatsen bad han folket att be för ho­nom. Vi har under hans 12-åriga pontifikat ofta hört den bönen. Det har, tror jag, för många förändrat bilden av påvens ämbete.

    Jorge Maria Bergoglio föddes 1936 i Buenos Aires av föräldrar med italiensk härkomst. Han var alltså 88 år när han detta års annandag påsk lade ner sin stav. Han var glad över att dagen före, på påskdagen, ha fått utdela välsignelsen urbi et orbi över folket på Petersplatsen. Hans ledarstil har skilt sig från sina företräda­res. Detta nya betyder inte att han hade en annan tro. Franciskus har kallat sig en traditio­nell kyrkans son. Men, och här stö­ter vi på det märkliga, då har han redan fått många kritiker att sänka garden och glömma de vanliga invändningarna, ty hans huvudbudskap var Guds barm­härtighet. Kyrkan var för Franciskus ett fältsjukhus för sårade eller ett ”gästfrihetens hus”, som inte utesluter någon. Men han visste också att människan kan stänga sitt hjärta. Därför försökte han evangelisera hjärtat först, sedan kommer det and­ra.

    Förutom denna barmhärtighetens grundton finns, enligt min mening, en annan orsak till att den gängse antikatolska kritiken liksom kom av sig. Han har sagt mycket som ingen förnuftig människa kan avvisa. Han har både öppnat dörren för Guds barmhärtighet och giss­lat det som alla ser men inte så många vågat påtala, alltifrån skvaller och karriärism, till global fattig­dom och en lika global likgil­tighet. Vem kan invända något mot detta? Ändå be­höver det sägas och han har gjort det som om hela världen vore hans församling. Han talade om ”de fatti­gas kyrka” och hudflängde den kapi­talism som blev en täckmantel för girig­het. I USA har han kallats marxist. Själv sade han med ett leende, att han bara predikade evan­geliet. Han talar om ”be­kvämlighetens kul­tur”, som placerar oss i en såpbubbla där vi vän­jer oss vid andras lidan­de. Franciskus ville ha en kyrka som är nära folket, särskilt de fattiga. Det finns en enorm kontrast mellan dem som lever i stor be­kvämlighet – och människor som lider och glöms bort. Han har talat om den ekonomi som gör pengarna till Gud. Han har gjort detta tydligt, men alltid tillagt det hoppfulla, att det kan förändras.

    Han har ständigt försvarat familjen, som han fann ”attackerad” från olika håll. Han har ofta talat om sin djupa vördnad för modern, hustrun, farmodern, en gestalt som vi

”inte kan vara utan”, men som ”kastas bort” i många länder.

    Livet är en gåva! Det behövdes en påve för att säga detta självklara! Graden av civili­sation kan mätas i dess förmåga att skydda livet när det är som sva­gast. Så räkna-de han upp det som attacke­rar livet: aborter, flyktingar som dränks i Medelhavet, död på arbetsplatser eller ge­nom un­dernäring, terrorism, våld och eutanasi. Vem vill invända något?

    Samtidigt talade han hela tiden om ”Guds barmhärtighet, om medlidande och öm-het”. Vi är kal­lade till en ”öm­hetens revolution”, sade han i sin första stora encyklika Evangelii gaudium, Evan­geliets glädje. Predikanter uppmanas att tala som en moder talar till sina barn. Gång på gång har han återvänt till detta, kyrkan är vår moder. Den som trodde att påven var en som bara förkunnade stränga bud, kom liksom av sig. 

    Hans gissel drabbade inte bara världens politiska ledare, utan också de egna. Ett jultal till kurians medarbetare var en samvetsrannsakan med nästan plågsam konkretion. Han på­talade avund, fåfänga, skvaller och karriärism.

    För mig blev påven Franciskus ärende tydligast i hans predikningar, allra helst i morgonmässan. En gång var temat ”barnen som gåva”. Barnen är älskade innan de anländer, långt innan de kan göra något. Denna allmänmänskliga erfarenhet blir en bild för Guds kär­lek. Gud älskar oss långt innan vi har besvarat hans kärlek. Det är detta mira­kel som är grunden för människans värdighet. Så talar han om vördnaden för föräldrarna som en ”garanti för framtiden”. Ett samhälle utan vördnad för föräldrar blir ett samhälle dränerat på vördnad överhuvudtaget, eftersom familjen är samhällets urcell. Det fylls av förbrän­da och lystna ungdo­mar. Ett samhälle som inte vill ha barn lever i depressivitet. Om ett samhälle ser barn som ett hinder, då är något i grunden fel. ”Jag är lycklig”, säger han, ”när jag ser mammor och pappor lyfta upp sina barn för att få dem välsignade.”

    Vi märker igen hur kort steget är mellan vanlig mänsklig erfarenhet och gudomliga san­ningar. Kanske hör de rentav ihop och behöver varandra? Det var i varje fall på-ven Franciskus tro. En gång kunde han säga: ”Ge evangeliet en kvart om dagen”. Samma korta steg mel­lan det vanligt mänskliga och det centralt kristna. Ta tio minu-ter varje dag, kanske femton, för att läsa evan­geliet och säg något till Je­sus. På det sättet växer kunskapen om Jesus och ditt eget hopp växer.

    En kristen måste hålla den första kärleken levande, annars blir han ljum och likgiltig. Här blev påvens ton skarp: ”De arma kristna, de likgiltiga! De är i stor fara.” En annan dag talar han om ”Yes, but…-kristna”. De som alltid har förbehåll och villkor, de som vrakar och väljer. Fran­ciskus kallade dessa förbehåll ett gift, och det gif­tet dödade Jesus på kor­set.

    En annan sak tycktes fullständigt självklar för denne andlige ledare i det tjugonde århundratet. Han räknade med djävulen. Gång på gång varnade han för onda makter och demoner. De intel­lektuella mum­lade och sänkte blic­ken. Kan man tro på sådant idag? Men påven Franciskus gjorde det. Och det troende folket förstod. Han talade om den verklighet de kände igen.

    Människor vågade sig fram, också de mest marginaliserade. Precis som när påven tvättade fötterna på fångar i Skärtorsdagens mässa. Också svenska tidningsredationer publicerade vad han sagt. Invänd­ningarna smälte bort.

    Inte lika många förstod att det Jesus sade var verkligt. Att beskåda underverk är en sak. Vi vet att den första skedet av Jesu liv följdes av ett senare skede, när han vände sina steg mot Jerusalem, mot lidande och död. De enbart nyfikna och fascine­ra­de följde inte med på den vägen. Men några gjorde det och det var på dem som fortsättningen häng­de.

    Jag har antytt ett mönster som återkom i påven Franciskus förkunnelse, det nära sambandet mel­lan himmel och jord, mellan mänskligt och gu­domligt, mellan det läg-sta och det högs­ta. Den katolske påven framstod som mänsklig. Det är en speg­ling av den kristna trons ABC, att Gud blivit människa i Jesus Kristus.

    Detta är mitt svar på varför så många blev så fascinerade av den­ne påve. Något i människans innersta anade att påven Franciskus hade något att säga och förmedla.  Men därmed blev nyfikenheten och intresset för den enkle mannen i Rom inte främst intressant, utan utmanande och förplikt­ande.

    Frågan är vad Gud vill säga oss – genom påven Franciskus.

    Nu tackar vi Gud för honom och ber för honom.

Amen.