Jos 5-9a, 10-12 Ps 34:2-7 2 Kor 5:17-21 Luk 15:1-3,11-32

Vad är frihet?

Vad är frihet och varför är den så svår att hantera? Sonen som gick hemifrån, glad i hågen och stadd vid kassa, nyfiken på det bru­sande livet borta i främmande land, för honom slutade friheten i elände. Han slösade inte ba­ra bort sina pengar. Ordet för-mögenhet (lat. substantia) står för hela hans liv. Han över­gav det land där han hade sin förankring. När han till slut tvingades leva bland svinen hade han ingenting kvar av värdighet. Men vi hör­ inte ens en varning ur faderns mun. So­nen hade laglig rätt till sin del av arvet. Men, måste människan hamna i elände in­nan hon för­står? Då kan det ju vara för sent. Vartill har människan fått sin frihet?

    Liknelsen beskriver inte bara en avgränsad judisk situation. Den ger en bild för var-je människas dilemma när hon söker den frihet som kan bli hennes förbannelse. I västvärlden lever vi i ett historiskt skede, där individens fri­het värderas högt, kanske allra högst, på den mänskliga värdeskalan. Ing­enting får ju hota eller inskränka den enskildes frihet att gestalta sitt liv.

    Om yttre lydnad vore idealet borde ju den hemmavarande sonen vara föredömet, han som tjänat fadern ”alla dessa år och aldrig överträtt något av faderns bud”. Men man mås­te vara rejält lomhörd för att inte uppfatta kari­katyren. Sur och grinig, väg­rar han delta i festen. Han kallar den hemkomne inte ens för sin bror, utan ”han, din son”. Den lagly­dige brodern har inte lärt sig det viktigas­te i lagen, kärleken, barmhärtigheten, ge­ne­rosi­te­ten.

    Vad säger denna liknelse om friheten?

    Ett första svar är att varje syndare känner igen sig i den förlorade sonen, även om det inte behöver vara lika dramatiskt. Synd är missbrukad frihet. Lockelsen är den gamla vanliga, makt, njutning, sex – idel fåfängligheter. Det slutar alltid i förlust. Teologerna säger att frihe­ten att välja mellan det onda och det goda är den lägsta graden av frihet. Sonens väg tillbaka är pedago­giskt beskri­ven. Det står att han kom till besinning. Ordagrant står det att han kom ”till sig själv”. Han insåg att han genom sitt val förlorat sin frihet. Synden ledde till slaveri under främ­mande mak­ter. Nästa steg var att han bröt upp och gick hem till sin fader, tuggande på sin ånger­fulla be­kännelse. Faderns mot­tagande av honom ger en oöverträffad bild av vår Her­res Jesu Kris­ti Fader.

    Men den hemmavarande sonen är lika viktig att spegla sig i. Det är lätt att kriti­sera andras brist på generositet och broderskärlek. Han hade inte upp­täckt att allt det fa­dern ägde var hans. Hade han samma planer som sin bror, men väntade bara på faderns död? Varför är den laglydige ofta så dömande? Låg hans lagtrohet bara på ytan?

    Den helige Johannes Cassianus läser liknelsen på ett andligt sätt. Han ser i liknel-sen tre olika sätt att leva, tre olika steg på människans väg till den fulla friheten. Han ser i liknelsen 1:a en ”slav”, 2:a en ”daglönare” och 3:e en ”son”. Det som skiljer dem åt är att slaven, daglönaren och sonen har olika drivkrafter för att göra det go­da.

    Slav i andlig mening – det är den förlorade sonen när han lever bland svinen. Han är rädd för att gå under, han fruktar att svälta ihjäl. Han jämför sina vill­kor bland svinen med tjänarnas villkor hemma hos fadern på gården. De har ju åtminstone mat och trygga arbetsvillkor. Han inser att hans sätt att leva är på väg att sluta i förödelse. Han fruktar att dö. Det är ing­en ”fin” motivering för att ändra kurs, men det är ett första steg.

    Tjänare i andlig mening – det är vad texten kallar ”daglönare”, i första hand de an-ställ­da på går­den. De gör det goda för att få lön. Det var så den hemmavarande sonen levde, egentligen under sin nivå. Han lydde faderns bud för att få sin lön och så småningom sitt arv.

    Många troende lever som han. De försöker följa buden och aktar sig för att begå allvar­liga synder. Men drivkraften är hoppet om lön. De vill erkännas som ”goda kristna och goda katoliker”. Men när ingen ser dem lever de farligt, ty lusten att synda finns kvar. De har ofta svårt med barmhärtighet och generositet. De har lätt att döma. De är inte fria. Nå­got saknas.

    Son i andlig mening – det är vad som skymtar fram i faderns ord till den hemma-varan­de sonen: ”allt mitt är ditt”. Son eller dotter i andlig mening är den som förstått att Faderns sinnelag och hjärta är hans sanna liv och frihet. En sådan son gör det goda för dess egen skull, inte av fruktan eller ens i hopp om lön. Han vill det goda. Han älskar att göra det buden krä­ver. Det goda har flyt­tat in i hjärtat, och då behövs inga yttre kontrollanter. Så be­skriver den helige Benedictus den broder som blivit ödmjuk. Han gör det goda inte längre av räds­la, utan av kärlek till Kristus. Det goda har blivit en vana och dygden en lust.

    Därmed har Cassianus också antytt vad frihet är. Fri är den som gör det goda för dess egen skull. Fri är den som älskar det goda och därför har sin lust och sin glädje i det goda.

    När Cassianus talar om frihet som viljan och lusten att göra det goda anar vi originalet, Kristus, den sanna människan, som säger: ”Min mat, min lust, är att göra hans vilja som har sänt mig”. När fadern i liknelsen säger till sin äldste son, ”allt mitt är ditt”, så skymtar Jesu förhållande till sin Fader fram. ”Allt vad Fadern har är mitt.” Kristus är inte bara vårt före­döme. Han ger oss del av sina rikedomar, också sin frihet. Aposteln säger: ”Kristus har blivit vår frihet”.

    Därtill har vi fått vår mänskliga frihet, för att bli delaktiga av Sonens frihet. ”Om Sonen befriar er blir ni verkligen fria.”

    Må syndaren vända om. Må den högmodige få sina ögon öppnade.

    Lovad vare Herren som kallat oss att ta friheten i besittning, den frihet som vår Herre vill göra oss delaktiga av.

    Amen.