Kortpredikan S. Sigfrid av Växjö, biskop[1]
– 1 Mos 3:9-24 Ps 90:2-6,12-13 Mark 8:1-10 –
Syndafallsberättelsen om det förlorade paradiset är ingen saga. Den som med uppriktigt hjärta läser berättelsen i ljuset av kyrkans tro känner igen sina villkor på jorden. Hon känner igen sin längtan efter det para-dis som gått förlorat och det som hindrar henne att nå det.
Människan vill vara sin egen herre, men kastas tillbaka på sig själv och sina begränsade möjligheter, vilket slutar i den ”jord” varifrån hon kom-mit.
I smärta får kvinnan föda sina barn. Med vedermöda får mannen skaffa mat.
Men domen är inte Guds sista ord. Redan att Gud sätter på dem kläder visar på en fortsatt omsorg. I kampen mellan ormen och kvinnan och hennes säd skymtar ett hopp. Hon och hennes son, skall trampa sönder ormens huvud. Evangeliet skymtar fram, det s.k. ”protoevangeliet”.
De tidiga fäderna ser sambandet mellan Eva och Maria. Vad Eva band genom sin otro, det löste Maria genom sin tro. Den knut som orsakades av Evas olydnad löstes upp genom Marias lydnad.
I bibelns sista bok, i dess tolfte kapitel, ser vi kvinnan igen. Kampen har fullbordats av hennes son. Hans triumf lyser klart. Ormen har kastats ner från himlen.
Det som återstår är den kamp som kvinnans barn måste utkämpa, de som ”håller Guds bud och har Jesu vittnesbörd”.
Kyrkans och Marias barn väljer tron före otron, lydnad före olydnad. Men det sker i tro, i kraft av Sonens seger.
Maria förmedlar kraften och nåden från sin Son.
Kyrkan, personifierad av Maria, firar det i den heliga eukaristin.
[1] Den helige Sigfrid beskrivs i Erikskrönikan som ”den som kristnade Sveriges land”. Krönikan säger att han döpte Olov Skötkonung vid Husaby källa i Västergötland och dog som biskop i Växjö.