Kortpredikan 12/2 S. Benedictus av Aniane, abbot[1]
– 1 Mos 1:20-2:4a Ps 8:4-9 Mark 7:1-3 –
Skapelseverket når sin höjdpunkt i människan.
Fiskarna och landdjuren frambringas ur vattnet och ur jorden.
”Må vattnet och jorden frambringa levande varelser.”
Om människan står det att hon skapas direkt av Gud.
Högtidligt, som frukten av ett samråd, säger Gud: ”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika”. Fäderna såg det som ett ”rådslag” inom den Heliga Treenigheten.
Människan ges något som gör henne lik Gud. Hon får förmåga att se och förstå – också det hon inte kan se med sina fysiska ögon, det vi kallar att tro. Men därtill också förmåga att välja, att vilja det goda, att älska.
Gudslikheten finns inte i det kroppsliga och materiella, som hon delar med den övriga skapelsen, utan i det andliga, i hennes förnuft och vilja.
Detta unikt mänskliga fascinerar och lockar, men väcker också oro. Människan är ”orolig” så länge hon nöjer sig med mindre, med det skapade. Människan söker sin Skapare.
Samtidigt är målet för högt för att hon skall nå det på egen hand.
Därför sänder Gud sin sanna avbild, sin Son, och ger henne sin Ande, utgjuten i hennes hjärta.
”Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara oss lika”.
Människan kallas till delaktighet i den Gud som skapat henne.
Hon får del av urbilden, Kristus själv, genom tron, hoppet och kärleken, gudomliga gåvor som ges och tas emot i den heliga eukaristin.
[1] Han blev verktyget för att Benedictus regel infördes i alla europeiska kloster. Har kallats ”Benedictus II”. Avled som abbot i klostret Kornelimünster vid Aachen 821.
