Jes 6:1-2a,3-8 Ps 138:1-5,7c-8 1 Kor 15:1-11 Luk 5:1-11

Vad får predikan att bära frukt?

Hur många predikningar har inte hållits som bara runnit ut i sanden? Vad får den kristna förkunnelsen att bära frukt? Alla dagens tre läsningar ger ett och samma svar. Profeten Jesaja, apostlarna Paulus och Petrus, alla tre får en avgörande insikt, en självkännedom som gör att de kan tas i tjänst och deras arbete bära frukt.

    Jesaja får se Herren i templet. Serafer omger honom som sitter på tronen. Den ena ängeln ropar till den andre: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot”. Dörrtrösklarna skakar i sina fästen och templet fylls av rök. Jesaja ropar: ”Ve mig, jag är förlorad! Jag har orena läppar och bor bland ett folk med orena läppar”. Han ser sig själv i Guds ljus. Han ser sin orenhet, sin synd. Det motsvarar den ångerfulla bekännelsen i bikten. Då flyger en av seraferna fram och rör vid hans mun med ett glödande kol som han tagit från altaret. Hans skuld tas bort och han kan besvara kallelsen som profet: ”Se, här är jag, sänd mig”.

    Också Paulus har fått en liknande insikt. På Damaskusvägen kallas han att förkunna det grundläggande kristna budskapet, att Kristus dog för våra synder, att han blev begravd och att han uppstod på tredje dagen. Men Paulus kallar sig ett ofullgånget foster. Han är inte värdig att kallas apostel, eftersom han har förföljt Guds församling. När han säger sig ha arbetat mer än någon av de andra apostlarna, så hör vi att något har hänt. Det är, paradoxalt nog, inte han själv som har arbetat, utan Guds nåd som har varit med honom. Liksom med profeten Jesaja har något hänt i och med aposteln Paulus, något som ger honom kraft att arbeta mer än alla andra.

    I evangeliet hörde vi om apostel Petrus som lånar ut sin båt som predikstol till Je-sus, när denne predikar för folket som står på stranden. När Jesus slutat tala uppmanar han Petrus att ro ut på djupt vatten och lägga ut näten där. Petrus svarar att han försökt hela natten utan att få något, men att han skall göra det igen eftersom Jesus säger det. Då får de så mycket fisk att näten håller på att gå sönder och båtarna är på väg att sjunka. Då kastar sig Petrus ner vid Jesu knän och säger: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare”. Han och de andra apostlarna grips av bävan när de ser all fisken. Då säger Jesus till Petrus: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Då lämnade de allt och följde Jesus.

    Något liknande händer med alla tre, med profeten Jesaja och de två apostlarna Paulus och Petrus. Detta förvandlar dem. Profeten utropar: ”Ve mig, jag förgås”. Paulus kallar sig ett ofullgånget foster och Petrus ber Jesus att lämna honom eftersom han är en ovärdig syndare. Ändå är denna insikt och erfarenhet av egen synd inget som slår ner deras mod. Det tycks vara tvärtom. Det är vägen till insikt och frimodighet.

    Profeten Jesaja ropar först: ”Ve mig, jag förgås, jag har orena läppar”. Men sedan är han den som besvarar kallelsen: ”Se, här är jag, sänd mig”. Paulus säger att han inte är värdig att kallas apostel, men Guds nåd har fångat upp honom. Ingen har som aposteln Paulus undervisat oss om Guds nåd. I romarbrevet säger han, säkert av egen erfarenhet: ”Där synden blev större, där överflödade nåden än mer”. Samma gåtfulla logik ser vi hos aposteln Petrus, som först säger: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare”, men som sedan får höra: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor”. Det är då han lämnar allt och följer Jesus.

    Det är Guds nåd som har förvandlar alla tre. Det är ödmjukheten som leder dem till insikt om nåden och som ger dem frimodighet.

    Både hos förkunnaren och hos den som lyssnar är det nåden som bär frukt.

    Därför prisar vi honom som både förbereder och sänder förkunnaren och som bereder väg i den som lyssnar och tar emot.  

    Amen.